Efter att ha lunchat rejält (pava + Ad-gucka) och busat med sin mamma en lång stund, så tänkte Mandy gå och ta sig en nap i sovlådan. Den bedårade uppföderskan - som håller på att storkna av så mycket gullighet - sa ett "kattljud" och lilla M vände på huvudet. Kameran fanns till hands och jag tryckte av...

Detta för att co-breeder Marina ska hållas up-to-date (skyller jag på...) över vår skyddslings minsta steg och framsteg.

Ber om ursäkt för den ostrukturerade *bakgrunden!

*Mandy: Ja kan väl inte hjälpa när stormatte fotar mej. Ja e ju söt jämt!

---

PS Den som vill kika på och läsa om annat än katter rekommenderas Anita W:s nyligen uppdaterade och mycket fina hemsida + blogg www.svedala2u.se

Massor av härliga bilder bl.a på Rasmus och hela den fina "fågelkullen" - det är visst ny bebbar på gång - so watch out...

  Jag tycker om katter... då inte minst perserkatter. Under 80-talet hade första dottern Marina tre stycken. Två blåcreme honor, Dessie och Patsy (blåcreme liksom sköldpadd är alltid honor..)och så Billy, en vit gulögd hane. Härliga katter! De var älskade familjemedlemmar och även fina utställningsmissar, om än på en blygsam nivå. Underbara djur för en tonåring att pyssla med...

Vi kommer alltid att vara tacksamma mot den kände yorksireterrier- och pekingeseuppfödaren Henrik Johansson, nu uppskattad utställningsdomare av västgötaspets och flertalet andra raser. Han introducerade oss till perserkatternas underbara värld. Marinas första perser Dessie var dotter till hans creme-hona.

Persianer är maffiga katter, runda, korta och satta, med fina bredder överallt och en vacker silkig päls som kronan på verket. Det finaste med perser är dock temperamentet; de är milda, vänliga, tystlåtna och försynta - sociala och roliga med många sällskapstalanger. Den folkligaste av Marinas katter var Patsy, som visserligen inte var någon höjdare ur utställningssynpunkt men som gärna poserade på foto. Därför blev Patsy vinjettkatt tillsammans med pekingesen Tott på min Djurspalt i Allas veckotidning under många år. (foto Hänt i Veckan)

Man har lärt sig något på den här tiden...   

Den saknade katten Ture (för ev nytillkomna läsare) som var spårlöst försvunnen i 8 dagar, efterlyst hos polis, annons i dagspress, letad efter högt och lågt, återkom mirakulöst fast i eländigt skick; uttorkad, mager, insmord med motorolja(?) - Ture börjar nu återhämta sig, äter och framför allt dricker. Men det mest anmärkningsvärda är att Ture, en innekatt på 11 1/2 år - är så otroligt kontaktberoende, jamar och håller hela tiden koll på var vi är.

Alltså har Yours Truly givit sig f-n på att alla katter ska instrueras att svara med kontaktrop. Tures mamma Klara kan det här. Hon är den enda katt som är betrodd att gå ut. Vi bor vägg-i-väg med starkt trafikerad landsväg. Hastighetsbegränsningarna i Drottningdals by upphör strax före vår gård, bilarna brukar lagom fått upp farten när de passerar här. Dessutom bor vi efter en kurva... Vi har helt enkelt inte vågat släppa ut våra andra katter. När Klara är ute, kanske ligger och drönar i höbingen och påminner sig sin ungdom (Klara har varit stallkatt) då svarar hon alltid på Klaaara - kisse-kiss-kiss...

Jam, säger det uppe bland höstråna och då vet vi var vi har varandra.

Var var jag? Jo, kontaktrop! Det har iaf lilla kattungen Mandy lärt sig... Hon är bara 4 1/2 vecka men t.o.m duktigare än västgötaspetsvalpen Rasmus, 7 1/2 månad. Rasmus är perfekt i allt annat men en riktig sölkorv vid inkallning. Han kan inte förstå varför man ska släppa vad man har för tassarna och störta in när två-beningarna ropar! Och så står han tyst någonstans så jag vet inte var han håller hus... Vilken tur att han har vit bläs och skjortbröst, så att man har en sportslig hans att få syn på honom...

   Men det kan Mandy dvs ge sig tillkänna. Urviktigt för varje katt! Mandy kan nu gå på låda, fälla ut och in klorna och vässa på sin korg, lapa i sig maten (nåja - pavan är bäst - än så länge), sitta i knä och bli borstad och omskött, piska med svansen och fälla bak sina miniöron - obs farlig katt! - vid lek med mamma MissD. Hon får vara ute från sin hage så mycket som möjligt. Hon måste ju lära sig klättra, balansera, leka, bli vig och stark. Om jag skulle lämna rummet så gäller det att inträda försiktig och ha koll på kattungen. Hon kan ju ligga och sova i vecket på en gardin... Och då - nu kommer poängen! - då är det jättebra med en liten katt som svarar på kontaktrop. Vid första kisse-kiss-kiss så hörs ett bestämt litet mio! Det betyder här-e-ja. Duktig liten tjej! 

Kände mig som Konrad Lorenz, när han kom på det där med prägling och ankungar.

Så då har man pejl på missen. Så praktiskt och fiffigt! Mio! var ordet...