Det är bara att bekänna... Jag är på rymmen från svensk sjukvård. Tack vara denna kloka åtgärd så är jag numera såväl pigg som rask. Så här ligger det till... Trots snart 61 år är det (i stort sett) inget jag kunde göra för 40 år sen som jag inte kan göra idag. Undra på att man är uppåt. Iiiiih! Jag är så glad så jag kan skrika! Förr kunde jag gruva mig i timmar för att ta itu med städning, det kändes inget vidare. Sopning och dammsugning var det mest onda som fanns. Nu går det som en dans (nåja).Och inte är det sjukvårdens förtjänst... Blev kallade till kontroll, men lämnade återbud. Har noll förtroende för primärvården. Ursäkta om det låter otacksamt. Det finns säkert bra personal som gör sitt jobb efter bästa förmåga.Men vetenskap och beprövad erfarenhet syntes ha försvunnit i takt med att räknenissar och organisationskonsulter tillåtits breda ut sig. Det värsta är att man tilltalas på det dagisspråk som vårdperrsonalen nu får lära sig på kurs. Usch! Man ska känna sig informerad men har inte fått veta ett dugg. Till saken hör att min omgivning vimlar av närstående personer som drabbats av allvarliga kroniska tillstånd pga av slarv, underlåtenhet och rena felbehandlingar. Det finns en plats som skulle kunna utnämnas till byråkratins och den dåliga organisationens Omfalos - Norrtälje sjukhus! Senaste (sista!) gången jag satte min fot där höll det på att bli min svanesång. Låt mig berätta!!! Detta är i kort sammandrag ett självupplevt trauma of Yours Truly:Hade mysko röda ringar på armen, uppsökte mottagningen på N-e sjk-h, därtill enträget uppmanad av omtänksamma anhöriga. Borrelia? Kom ut några timmar senare, ett par hundralappar fattigare, med recept i handen på två sorters (dyr!) medicin.For hem och slök medikamenterna i enlighet med ordnination. Sen minns jag inget mer... Vaknade på golver med en stor bula i pannan och kunde inte röra mig, inte tala eller ropa på hjälp! Livet passerade revy... Var helt övertygade om den snara hädanfärden... Was that all? Ajö, dumma värld... Efter en utdragen evighet kunde jag röra tårna och fingrarna, kom via ålning meddels hasning ut i friska luften, kunde inte komma upp i knästående, men lyckades pilla upp bildörren. När husfadern kom hem såg han två fötter utstickande ur bilen. Och hur kul var det?Släpades till sovrummet, gjorde yviga gester för att förklara, kunde inte prata, tungan var blå! Efter några timmar återkom talförmågan och nu blev det andra bullar av!!! Slussades i den sedvanliga telefoncirkusen från den ena ovetande instansen till den andra. Under tiden hade patienten hunnit ilskna till ordentligt, vilket speeded up proceedings så att säga.Akuten nästa! Där var personalen mest intresserad av att klå av mig mer pengar. Låg på en bår och höll hårt i plånboken. Tungan var blåare än någonsin! Folk verkade rädda för mig och det skulle de vara! Eftersom jag höll på att kola av för gott så tyckte jag inte det vara nån nytta längre med finlir. Det är 50 meter max mellan mottagningen och akuten, men inte var de respektive instansernas datorer kompatibla! Otroligt! Efter 7 timmar åkte jag hem då jag i alla fall inte var döende längre. Så här i efterhand har jag fått reda på att den antiinflammatoriska ischiasmedicinen motverkade medlet mot högt blodtryck! Så fint! Det finns något som heter kontraindikationer, vet inte moderna doktorer det?!!Så nu har jag blivit bra alldeles på egen hand. 75% är hästarnas förtjänst, resten har jag ordnat i ren ilska. Så länge jag kan försvara mig kommer jag inte att ligga landstinget till last utan kvacka efter eget (o)förstånd.Exit et Dixit!