Imorse hade Xalapa åkt till marsvinshimlen. Det var alldeles tyst i hennes bur och brevid satt dottern och såg bekymrad ut. Så försvinner en epok. Malaxis Xalapa var mitt första alpacamarsvin och det första långhår som vann cert. Hon hemfördes i triumf från en utställning i Mora. Jag kan ännu minnas hur hjärtat slog dubbelslag när jag fick se henne första gången. Hon serverades bokstavligt talat på fat, iordninggjord till perfektion i sitt oemotståndliga 3-månadersfluff av mäster själv, uppfödaren.Xalapa var så vacker och så fin, hon hölls i päls och visades till cert och flera CK. Men jag framhärdade inte med att försöka få henne till champion. Det var Xalapa själv som sa ifrån och då fick hon slippa papiljotterna och klipptes ner. Därefter gjordes några halvhjärtade försök med avel. Xalapa var en god och ansvarsfull mor, men kommen så långt hade jag förstått att långhårsutställande inte direkt var min grej, hur fina djuren än är att titta på. Det tar emot att skilja små 4-veckors ungar från deras mor och sätta dem själva, bara för att spara pälsen. Jag kommer nog alltid att vilja ha några alpacor (eller peruan) som är den rakhåriga varianten, för de är väldigt trevliga marsvin, värdiga och sköna på sitt säregna och ibland lite ampra vis. Utställande och avel överlåtes till andra.Befriad från rullar och moderskapets plikter levde Xalapa pensionärslivets glada dagar och hoppade runt som en jättepälsmössa. Sov gott lilla gumman, du var en riktigt fin och trevlig gris.