Det är inne med djur! Med en gullig djurbild kan man sälja vad som helst från pensionsförsäkringar till kylskåp. Så bra! Men medaljen har en baksida. Nyare generationers djurägare är ofta dåligt rustade för uppgiften. Det handlar om den mentala kartan, folks självbild. Det gulliga djuret ska passa in i familjen alldeles av sig själv. Villa, Volvo, vovve, etc. Till dagens oordning hör att många moderna människor har tappat den goda djursynen. Man har helt enkelt inget naturligt förhållningssätt till hur det är att ha djur.Det här är en av anledningarna till att vi numera (nästan) inte föder upp några marsvin längre, trots att vi har några av Sveriges finaste rexar. Man får ju bara tillbaks dem, i varierande skick. Det är allergier och/eller sambos, föräldrar, etc som klagar på skräp eller annat. Det har tom hänt att folk inte hållit isär djuren. En morgon sticker det upp 20 nya nyllen ur en bur med återvändare och hur kul är det?Naturligtvis finns det gott om exempel på motsatsen, underbara människor som tar väl hand om sina små kompisar. Men allt oftare är de lyckliga öar i en ocean av elände.Lite bättre är det med hundar (ja, jag säger lite ty mycket är det inte). Men hundar betingar i alla fall ett mycket högre pris, så det blir en viss självsanering bland de husdjursspekulerande kretinerna.Med 40 år som uppfödare vågar jag påstå att jag vet vad jag talar om. Förr i tiden fanns det hemmafruar, så någon var alltid hemma med valpen på dagarna. Nu måste man lägga ytterligare en fråga till den förhoppningsfulle. Vem har hand om valpen på dagarna? I häpnadsväckande många fall svarar folk att jo, man köper valpen på semestern (sommarlovet) och sen ja, när jobb/skola börjar, då är valpen rumsren och någon går hem på lunchen/frukostrasten. Det duger inte! En sådan valp blir omplaceringsobjekt och det är tråkigt för alla parter och mest synd om valpen!Det är oroande när nu hästintresset exploderat. Valpar och marsvin kan ju uppfödaren i bästa fall ta tillbaka, men hur gör man med en häst? Det är sas ett betydligt större åtagande. Jag förstår inte hur folk står ut med att föda upp fölungar, när hästkunskap är sådan bristvara. Om hästar ska skötas som de ska (och det ska de!), då kostar det en massa pengar. Det är registrering, språngavgifter, avmaskning, hovslagare, vaccinering, etc etc. För att inte tala om all utrustning, hästen alla "kläder". Det finns anledning att dra öronen åt sig när ponnyer/hästar dumpas för ett par tusenlappar. På 50-talet fanns det utbredda bandhundseländet, vilket myndigheter och kennelklubben så småningom kom till rätta med. Är hästsport/hästavelsförbunden mentalt förberedda att göra samma sak?