Lägger ner mycket möda på det skrivna ordet, dels är det det enda jag kan - höll jag nästan på att säga - dels är det mitt levebröd. Och så är det lite kul. Jag filar och vänder och vrider så att det som ska fram bli På Pricken. Rätt ofta, faktiskt för det mesta, blir det så. Därför är det extra nedslående att bli missuppfattad, feltolkad eller att folk läser in verkliga eller imbillade oförrätter i det Yours Truly plitat ihop. Enligt uppgift har Någon i tibbeklubben känt sig förfördelad - det är begripligt, såsom man ställt till det för sig (se tidigare inlägg) - och uppger sig blivit kallad gråsugga i min blogg.




Det är inte sant. Klubbens nuvarande hie har ej varit i kontakt med mig, varken då eller senare, personligen, mail, telefon etc. Man har ställt till ett helvete för oförvitliga människor, men mig har ingen vågat sig på? I varje fall inte som jag märkt. Vet inte hur folk ser ut, knappt vad de heter och inte bryr jag mig heller. Det är inga personligheter som man lägger på minnet, förmodligen i det ädlaste av syften. Så ingen kan ha blivit kallad vare sig det ena eller det andra. Ursäkta detta tröstlösa ältande, men rätt ska vara rätt. Uttrycket man ondgör sig över härrör från ett inlägg 12 april och just denna bit handlar om en annan förening, där man faktiskt kommunicerar med min ovärdiga person:




"Har fått höra man inte tycker om Min Ton. Meningen var väl att mandrom skulle bli lite skraj? En individ bortom all räddning, som antyder sådana saker, betraktas dock som ungefär lika farlig som en gråsugga."




Citatet ovan hör ihop med ett tidigare stycke där jag dristat mig till att skoja om en felskrivning på föreningens hemsida och därvidlag blivit tagen i örat. Alltså det är inte så förfärligt farligt vare sig uppläxandet eller gråsuggandet. Här kan människor i alla fall fortfarande tala med varandra. Så var det med det.

Det känns inte alls bra att åka på utställning imorgon. Inte efter det som hänt med det fina stoet som dog så tragiskt. Tänk att man aldrig får vara riktigt glad! Alla djur har påverkats av det som hänt, hundarna är ledsna och oroliga. En av vovvarna ska med imorgon. Känns inget vidare. Och så den stackars moderslösa fölungen, som nu ska handmatas och skötas dygnet runt. Stackars folk, jag lider med mina vänner... Hälsade på honom i boxen idag, han kom fram och snusade, ser pigg ut, trots allt. Han är det största föl jag sett.

Den där älgen som kom och ställde sig och beta bara några meter från oss häromdan måste ha varit ett omen. Fölet ser precis ut som han.Egentligen borde jag skippa utställningen, vara hemma och behjälplig med det jag kan. Känns fel att åka bort och "roa mig". Blää... hur jag gör så gör jag galet.
Hur som helst måste jag komma ihåg att klippa klorna och borsta tänderna på Jack...