På bloggen råder stööörsta möjliga tyyystnad... Det är väl i och för sig lugnt och skönt.

Städade bland en del inlägg och kommentarer och föll i kontemplation. Visserligen var städandet nödvändigt, måste rensa bland bilder för få plats med nya. De tilldelade 100 bilderna är redan utnyttjade. Kom till Insikt. Jag kan tänka mig att en del av goda vänner och bekanta med undran och kanske avsmak sett den senaste tidens allt mer eskalerande meningsutbyte. Var inte ett dugg oskyldig själv. Jag vet ty man har varit med förr... Har en visst förmåga att förarga människor. Den är medfödd och inte så mycket att göra åt är jag rädd.

Ser inte ut eller beter mig som man kan förvänta sig av en snart 62-årig mormor. Till att börja med är jag oftast huvud och axlar högre än flertalet. Bara detta är tydligen förargelseväckande. Nar jag var yngre skulle man hålla käften och vara söt. Jag var varken det ena eller det andra. Får sluta (i varje fall för en tid...) med att vara Yours Truly. Det retar tydligen en del. Det finns gott om annat som sticker i ögonen; stilen (eller kanske snarare bristen på stil, ni anar inte hur dyrt det är att se så billig ut!), attityden och allt möjligt annat gör mig omöjlig i många sammanhang. I varje fall i dagens samhälle när social smidighet är den högst skattade mänskliga egenskapen. Suck, var var jag? Jo, det finns mera som jag inte ska trötta den bildade läsekretsen med, som att man går på trottoaren åt fel håll eller att ens hår växer...



Men huvudorsaken till att man blivit Förarglige Olfert har med jobbet att göra. Det som skrivs ska vara sant och relevant, förhållningssättet ska vara neutralt och konstaterande. Och det går inte an om man ska vara poppis i dagens Sverige där konsensus ska råda och ifrågasättande är hotfullt och farligt.



Då skiter det sig direkt när jag ser något skrivet som i varje fall jag upplever som felaktigt eller orättfärdigt. Det är en ryggmärgsreflex, en yrkesskada. Halva jag står vid sidan om och säger "Gör det inte! Bry dig inte!" Andra halvan (murveln) skrider naturligtvis genast till verket.

Detta är inte skrivet som ett försvar, utan bara som en förklaring. Jag kan inte vara någon annan människa än den jag är. Beklagar om någon oskyldig tagit illa vid sig.

Nog om detta.



Utställningen i Västerås satte igång även trevliga processer. Sällan haver man skådat en sån uppsättning västgötaspetsar. Fick massor med inspiration för kommande verksamhet. Gamla och nya kontakter har tagits. Det ska bli spännande att se vad det leder till.

Tack alla utställare från när och fjärran som visade era fina hundar!---För övrigt inget nytt; äppelträn och syrener blommar, Roslagen är så vacker så man storknar. Och ännu ingen fölunge...