Det är en märklig upplevelse att människor som man aldrig träffat, vanligtvis anonymt, spyr galla över ens enkla person. I och för sig händer det ju ofta att journalister får skäll i telefon eller via mail. Det ingår liksom i jobbet och handlar då om något konkret som läsaren (tittaren, lyssnaren) ondgör sig över. Sådana saker går att förklara eller rätta till. Då är man människa mot människa.

Men det här blinda hatet, som nu på sistone en kollektiv känsla av "VI mot Hon" är för mig ett nytt fenomen. Ett krig med regionala undertoner? I aktuellt fall; "vi, vanliga hyggliga hundägare mot den malliga nollåttan". De som är argast är inte den ursprunglige meningsmotståndaren (kan man väl kalla det?) utan tillskyndande sympatisörer. Och där finns det absolut ingen spärr eller normal mänsklig anständighet. Det går lätt och fort att vräka ur sig vad som helst. Kanske fungerar utkräkningarna på internet som någon slags säkerthetsventil? Har människor trist i sin vardag? Vad gjorde folk före internet? Här står vetenskapen frågande.

--



Borde kanske lägga av och inte gräva ner sig i det här. Men bloggen är rätt trivsam, man får trevliga kontakter också, fungerar som ett slags dagbok, de närmaste har koll på senaste nytt utan att behöva ringa. Är den perfekta igångsättare inför det verkliga jobbet. Så jag fortsätter nog ett ta till, så får vi se vad som händer.