Annie

10 april 2008 11:00

GUUUD va söt bild :-)

Nu har jag ju inte läst tidsskriften i fråga. Däremot vill jag prata marsvin... om du inte misstycker ;-)
Det finns fem kategorier av människor som jag inte säljer marsvin till.

1. Den som jag vet har misskött sina djur sedan tidigare
2. Den som ringer och vill ha ett marsvin NU IDAG. Beslutet känns inte genomtänkt och vill de impulsshoppa får de vända sej någon annan stans. Antagligen kommer senare en impuls att de INTE vill ha ha marsvin, och de säljer det vidare lika fort.
3. Den som inte är intresserad av de skötselråd jag vill dela med mej av.
4. Den som insisterar på att köpa ETT marsvin. "ETT marsvin får räcka" Nonono, säger jag.
5. Till den som har svårt att betala för sitt marsvin (vi pratar här 300-350kr vill jag förtydliga). Tanken går då direkt till om de öht har råd att ge marsvinet mat framöver.
6. Till zoo-affärer. Ligger då vaken om nätterna och undrar hur lilla marsvinet mår och var det hamnade någonstans.


De som jag HELST säljer marvin till (alltså min drömköpare) är de familjer som kommer hit i samlad tropp och där barnen i fråga har sparat sina veckopengar inför marsvinssköpet och där familjen har lapp (så att de inte glömmer något) med frågor att ställa. Gillar när de frågar om försäkring. Köpet känns noga genomtänkt.

Faktum är att jag tycker bättre om ovanstående försäljening än försäljning för vidare avel.

over and out

Lisbeth

10 april 2008 11:13

Hej Annie & tack för dina kommentarer!

Det du beskriver är några av anledningarna till att vi inte längre föder upp marsvin (trots att vi hade några av Sveriges finast rexar) och inte säljer några djur:

folk som inte sköter sina djur, inte kan ha dem kvar, lämnar tillbaka (men som ett kvartal senare skaffat nya djur, hmm...) eller o fasa, säljer dem vidare...

Fast det finns ju förstås motsatsen, bedårande människor med god djursyn.

Gudrun

10 april 2008 14:22

Det är svårt att sälja djur! Tom kycklingar hade jag separationsångest när jag skulle sälja.
Hundar: har sålt 4 valpkullar - vånda varenda gång. Ett lärde jag mig - lita till magkänslan. Känns det inte helt rätt så avstår man. Det är möjligt att man hade fel, men det spelar ingen roll. Att få veta motsatsen smärtar.
En gång sålde jag en valp till en äldre dam, som inte hade bil och kunde komma och titta och som inte hade pengar att betala. Vansinne? Jag for hem till tanten, som bodde på landet. Hon var ljuvlig! Hade katter och hade alltid haft hund. Hon fick ta min snällaste och goaste hanvalp. Han betalades bitvis, men pengarna kom när dom skulle. En gång hade jag honom någon vecka av skäl jag glömt och han var en trygg och fin hund, mycket förtjust i sin matte. Hon höll kontakt länge.
Ibland ska man inte ha förutfattade meningar om folk och att välja valpköpare måste ske med hjärtat.
Förstår du varför jag drar mig för att ta valpar på fina Märta, Lisbeth? All denna oro. Man vill behålla alla, linda in dom i bomull och bara ta hand om dom. Alltid.

Lisbeth

10 april 2008 15:44

Joho då, det förstår jag visst! Det är samma här, och vad värre är, det blir ju inte direkt lättare för varje år...

Tidigare, för 20-30 år sedan, då var jag en ambitiös idiot - läs streber - som ville att mina hundar, och så klart också valpar - skulle tävla och vinna och helst få en hel lång rad titlar.
Nu har jag stämt ner ambitionerna, det räcker så bra att valparna får goda permanenta hem. Vill man dessutom tävla, jättefint, jag är den första att heja på, men det är inte min första prioritering.

Och jo, jag har också sålt valp till flera små rara damer, som varken har haft bil eller pengar, men varit goda som guld. Det har alltid funkat och hunden har fått det bra.

Nilla

10 april 2008 17:32

Ja nu är ju inte jag uppfödare, men om jag skulle vara det, så skulle jag se som ägare till mina valpar.

. Halvtids/deltids arbetande & helst kunna ha med sig hunden på jobbet.

. Lugna stabila människor.

. Gärna haft rasen innan.

. Pålästa om hund & ras

. Gärna att dom vill jobba lite med hunden.

. Vill ha kontakt med mig som uppfödare.

. Och att hunden stannar i Sverige.

. Och det ska "klicka" mellan oss

Oj märker att listan kan göras huuuur lång som helst, hmmm ska nog inte bli uppfödare, verkar för traumatiskt!

Hej svejs...Nilla

Outi

11 april 2008 14:19

Västgötaspetsen är en hund som gillar atta vara med sina ägare. Han vill inte vara ensam i huset eller någon annan plats. Jag skulle sälja mina valpar till sådana människor som köper hunden som en kompis. Och en person som har redan tidigare tränad en hund till någon gren (agility, lydnad) och som vill göra något med valpen, till sådan person skulle jag mest gärna sälja mina valp. Men jag skulle inte sälja mina valpar till en person som tänker att hunden är ett medel, som en bil eller motorcyckel. En sådana människa som, om hunden inte blir superstar i agility/lydna/utställningar, vill inte ha hunden mer. Jag vet några människor som köper och säljer hundar efter dom inte blev så bra som deras ägare hoppades. :-( När jag köper en hund jag ska hålla den för livet.