Sommaren är skön, vi stretar på och det är synd att klaga. Har lite svårt att sjunka tillbaka till vardagslunken, efter all festivitas i samband med WDS och möten med alla vänner från fornstora dar. Inte mycket man kan göra åt den saken...Tittade ett tag på den här bilden. Pernilla har vänligt nog dimmat till den lite, enligt beställarens önskemål - tack så mycket! Motsvarar rätt väl sinnesstämningen f.n - känns som man vore på väg att glida bort från något... Lille Viggo, Ingrids skottevalp, med extramatte. Vem? Det är väl jag då. En patetisk föredetting? Obotlig optimist med barnasinnet i behåll? Gissningsvis finns sanningen någonstans mittemellan.




Man får i vanlig ordning söka stöd, ja till och med tröst, i den högre litteraturen. Det finns andra som varit missmodiga och som klarat sig ändå. Som t.ex George Orwell, Down and Out in London and Paris:




"And there is another feeling that is a great consolation in poverty. I believe everyone who has been hard up has experienced it. It is a feeling of relief, almost of pleasure, at knowing yourself at last genuinely down and out. You have talked so often of going to the dogs - and well, here are the dogs, and you have reached them, and you can stand it. It takes off a lot of anxiety."

What is the use of living

if it be not to strive for noble causes

and to make this muddled world a better place

for those who will live in it after we are gone?





Winston Churchill

Dundee, October 9th, 1908.





The origin of the Churchill family motto and why it is in Spanish.



The first Duke of Marlborough's father - Winston Churchill, was a royalist and in the civil war a staunch supporter of the King. As a consequence he lost his home and lands.



When Charles II came to the throne he created many of those loyal to him to Knights with the right to bear Arms (Coats of Arms). What he did not do was to recompense them for their losses.



Thus the newly created Sir Winston Churchill chose the motto



"Faithful though disinherited."







Mr Paul Duffle (Blenheim Palace archivist of 27 years) and the author Mr David Green - who wrote the definitive work 'Blenheim' (Collins, 1974), and also Dr A.L.Rowse in his book 'The early Churchills. An English family'. (Macmillan, 1956), and his subsequent book, 'The later Churchills',(Macmillan, 1958), and Kate Fleming, who wrote the book 'The Churchills'. (Weidenfield and Nicolson, 1975), all tried to find an answer to why the motto was in Spanish and not Latin.



Not even Garter King of Arms (College of Arms) could help them.



Mr Paul Duffle writes to us . . . 'Spanish was not the language of the Court nor of the Church. . . . maybe the Spanish words were the most apt sounding . . . for example consider the expression que sera sera - 'whatever will be, will be' . . . this is in Spanish. Why? Because it sounds better than in say Latin, French or German ?

Källa: The Churchill Society London

Så här i Pride-tider kan det passa fint med lite come out-ande. En rad goda vänner har hoppat ut ur garderoberna och bekänt sin längtan efter en liten skotte - bl a flera aktiva bra hundmänniskor.


Skotten fortsätter sitt segertåg!


Allt tack vare lille Raglan Reform Club...





Och så här skrev Ingrid på sin blogg:


av Ingrid den 19 juli 2008 kl 18:49


"Idag har vi upplevt något alldeles speciellt som får en skottemamma att bli alldeles mjuk i hjärtat...





Det behövdes nya papper till skrivaren, så jag tog Viggo och petade ner honom i hans cykelkorg och for ner på stan.


Tog en vild chansning och lät V sticka in huvudet i bokhandeln och säga "Väff!". Genast blev vi invinkade, hurra för snälla människor!


Medans jag valde papper tågade Viggo fram till mannen bakom disken och hälsade. Denne fick något tindrande i blicken, satte sig på huk och gullade med Viggo i flera minuten.


-" Hej du, lilla trollet.... Ja, vad fin och rar du är. Lilla trollet...."


När mitt ärende var överstökat satte han sig på huk igen och sa hejdå till Viggo.


- "Hoppas vi ses igen lille vän, för nu orkar en ganska trött gammal bokgubbe vara glad hela dagen...."





Var inte det fantastiskt gulligt?"

Fart som dödar?
En av fördelarna med WDS är att man där får nya insikter… Man får se många hundar från flertalet länder, man träffar människor som inte setts på länge, tillfällen att diskutera med likasinnade. Här är alltså gott om folk som studerat, dömt och funderat över hundar i kanske fyrtio år. Med detta i bagaget får man också ett hum om när en typgliding skett inom aktuell ras. Bloggen har diskuterat frågan tidigare, bl.a 6 juni i år, utan någon större respons… Gör ett nytt försök:
Att pilla på standards och typ kan få förödande konsekvenser. En typglidning sker, först omärkligt långsamt och därefter med stigande hastighet. Detta har skett i många raser. Se här vad som hände med schäfern!
"Vid slutet av andra världskriget var schäferhunden i Tyskland åtskilligt förvanskad i fråga om typ, och man måste börja den svåra vägen tillbaka till standardens typ. /…/
"Schäferhundens standard beskriver en vallhund, uteslutande en vallhund. Den övervägande delen av Tysklands många schäferhundar var visserligen brukshundar, polishundar, militärhundar, privata försvarshundar o.s.v., men blott ett försvinnande litet antal av dem var vallhundar. Vallhundens exteriöra egenskaper sammanfaller väl i stort med militärhundens, men inte alldeles. Man vill gärna önska en militärhund något tyngre och kraftigare än en vallhund. De tyska domarna och uppfödarna lät sig omedvetet föras över till en lite tyngre typ än standardens. Eftersom kroppslängd och bakbensvinkling alltid har varit svåra detaljer, råkade man få in överdrifter också på dessa områden. 1930-talets tyska krigsförberedelser satt fart på denna försämring. Allt, även hundarna, skulle tjäna militära ändamål, och utvecklingen uppmuntrade militärhunden på herdehundens bekostnad. Så länge man höll sig till en "litet tyngre, litet längre, litet bättre vinklad" hund, var det omöjligt att upptäcka förändringen. Men ingen kan ostraffat fingra på naturens eget urverk; förändringen av smådetaljer förde med sig andra förändringar, som man inte önskat. Då tyskarna efter kriget överblickade sitt schäferhundmaterial, upptäckte de att de hade fått en tung, överlång, övervinklad hund, en hund som inte längre var vallhund."(Roig 1957)
Detta apropås att ändra en så känslig sak som rörelser i västgötaspetsens standard: Från "Rörelserna skall vara sunda och vägvinnande". Till "Rörelserna skall vara sunda, parallella och vägvinnande med kraftigt påskjut och god steglängd."
Kladdar man på rörelserna (vem/vilka har beställt ändringen?) blir det typglidning. Varje gång man tummar på en standard stängs ett fönster för en hel ras.
Våra framgångsrika hundar blir alltmer lika varandra, oavsett ras. Kort rygg, lång hals och livliga rörelser är huvudkriterierna för att gå långt – d.v.s i finalsammanhang. Det senare har blivit huvudsyftet. Rasbedömningen är alltmer något som ska stökas undan och domarna är i tankarna redan på väg in i stora ringen. Oavsett ras ska alla hundar visas i oändliga rörelseexerciser och detta i rasande fart.
En hel del av våra raser har förändrats och i många fall inte till det bättre. På WDS var det lätt att konstatera att våra svenska brukshundar inte kan mäta sig med utländska hundar. Whi so? Det här är inget nytt. För ett antal år sedan kom en av våra internationella allrounddomare från ett grannland och var mycket upprörd över tillståndet i de bruksraser som just hade avverkats i ringen. Många hundar hade ”tappat typen”. Hur har detta kunnat ske?
Det här är en soppa som kommer att bli åtskilligt grumligare innan den klarnar.
Även mentaliteten kan genomgå en typglidning. Om man inför nya tävlingsformer (vilket har skett) kommer människor att systematiskt anpassa hundar i respektive ras för att bli framgångsrika inom de nya tävlingsformerna.
När lydnadsproven infördes på 60-talet var det som en trevlig aktivitet att sysselsätta de horder av hundägare som då strömmade till brukshundklubbarna. Ingen kunde förställa sig att den här verksamheten skulle bli ett av huvudnumren inom kennelorganisationen, med egna landslag och mästerskap. Samma sak är det med agilityn, ursprungligen ett pausprogram och en muntration för publiken.
För lydnaden har ett flertal regeländringar skett vilka i korthet går ut på att stor precision och hög hastighet premieras. Inom agilityn är det just fart som är huvudgrejen…
För att hundar ska bli duktiga på just detta, måste raserna anpassas till nya krav. Alltså större förarmedvetenhet, gärna lite vekare hundar som är mer lyhörda, har stort föremålsintresse, m.m
Medaljen har en baksida då man inte fingrar ostraffat på mentala egenskaper. Raser som tidigare varit mycket stabila är det inte längre. Inom allt fler raser har man problem med ljudkänslighet och lättstressade hundar.
Tyvärr är det här verksamheter som inte går att kritisera, då lydnad i likhet med bruks/jaktprov och även agility är nyttigheter som inte kan ifrågasättas.
Naturligtvis ska dessa frågor diskuteras inom SKK var för sig, men med större stringens. Just nu präglas den kynologiska debatten i SKK:s ledning, i den mån den över huvud taget förekommer, mest av ett vacuum istället för en styrelse.

Boxerklubben Mölo, Hallstahammar - jättetrevlig utställning, c:a 300 hundar... men i finalen... - ösregn, åska, hagel, mm. Vi fick i alla fall upp tältet i tid!



Kritiken för skottevalpen Raglan Reform Club, 4 mån, äg Ingrid Sigfridsson:



Utmärkt typ och storlek




Härligt uttryck




Utmärkt huvud, utmärkt kropp




Valpbett




Vacker hals




Bra topline




Mycket bra benstomme




Bra vinklar bak




När han vill rör han sig riktigt bra




Öppen och trevlig




Välvisad!




domare: Marion Humble



1 Hp BIR-valp, BIS-final 25 valpar alla raser - inte lätt för liten skotte, yngst i gänget och med kortast ben, på den vattendränkta gräsplanen, ... MEN kämpade på With Great Scottish Determination till de sista sex. Missade pallplats med en placering!

Men glad jag är ändå...




Tack Marina, Felix och Ingrid för trevlig resa och gott sällskap!
Viggo: "JAG hade jätteroligt!"
x mitt tassavtryck

Hej Tomas (som kommenterat om pekingese på min blogg och om skotte på Ingrids).Pekingesen precis som skotten tillhör kulturraser som i hundratals generationer kultiverats till hundar med trevliga talanger och som blivit just det.

1) Nytt på SKV:s hemsida http://www.skv76.se
Utställningsresultat SKK 2008. BRAVO!
2) Nyheter i skotteriet: http://www.skottebloggagratis.se/ Skottevärlden har sorg...
A Lousy Scot Peer...- Viggo in the search for the missing lines....3) Uppdaterat på Ingrids sida http://igurt.bloggagratis.se/om ALLT vad som VERKLIGEN hände på WDS och alla Unos óch Viggos äventyr i och utanför det syndiga stadslifvet...Not to be missed!

Då blogginnehavaren jobbar och inte har tid med bloggeriet, samt är svårt ansatt av lokalt betingad opasslighet (läs t--dv--k) och inte är direkt hövlig längre, så är det bäst att djuren får komma till tals. Nu är det Viggos tur och hans synpunkter presenteras naturligtvis bäst på skottebloggen! Länk finns nedan till höger "skotte" eller



http://ulvus.bloggagratis.se/


Bara att kolla!