Nuförtiden i Sverige låtsas man som om klassamhället inte finns. Som om alla hade samma förutsättningar bara man anstränger sig lite. Om detta har DNs skribent Lerna Andersson skrivit en signerad ledare (gårdagens tidning): "Sverige är ett samhället där klassresor nedåt knappast sker. De som föds in i en klass med avancerade yrken och åtråvärda löner når med helt ordinär ansträngning liknande yrken och löner som föräldrarna. Ett barn till en läkare och en jurist funderar väldigt sällan på att bli asfaltläggare eller snabbköpskassörska. Då blir man heller inte det."..." De flesta barn till asfaltläggare och snabbköpskassörskor funderar inte på att bli läkare eller jurist. Då blir man inte det"..." För de högre socialgrupperna kan de lägres tillvaro vid en ytlig blick te sig ansträngningslös och mer inriktad på enfaldiga njutningar. Så har den också beskrivits genom historien. Men ingen med 40.000 i månaden skulle byta ens för en dag med den som på grund av socialt arv lever i intellektuell torftighet, med låg lön, dålig arbetsmiljö, ofria arbetsförhållanden, hemska arbetstider, värk i kroppen, sämre mat och avsaknad av inflytande. En dag av mental monotoni, penningbrist och kroppsarbete skulle ge den välavlönade avgrundsångest." Är det inte lysande? Precis så är livet, vilken propaganda som än hamras in.

Samma sak som den prägling på ankungar som etologen Konrad Lorenz påvisade. Det spelar ingen roll hur många kurser som gås, hur mycket utbildning som dekorerar cv:et. Är vederbörande inte född på rätt ställe och med rätt familjebakgrund så kommer avslöjandet omededelbart när man öppnar mun. Samhällets olycksbarn har nämligen aldrig lärt sig tala rent. Den som har taskigt ordförråd, noll läsförståelse, slirar på konsonanterna och städse tryfferar talet med "hörru", "asso", "vahettere" samt avslutar vart försök till mening med "va" är en loser och kan på sin höjd betros lokala uppgifter. Tro nu inget annat. Så då får man utveckla andra talanger istället.