SKK bedriver en omfattande tävlingsverksamhet: 300.000 tävlingsstarter vid mer än 6.000 tillfällen, 50 olika tävlingsreglementen.

Det är en mångmiljonindustri, en kulturell verksamhet som borde sättas in i ett större socialt sammanhang. Det har ingen tänkt på att göra.

Vad är det som räknas? Bara det som syns? I ringarna, resultatlistan, Hundsport, sponsorer, betalande publik...

Vad som är förutsättning är märkligt anonymt och ansiktslöst - det som sker i styrelserum och korridorsnack. Där huserar folk som mer ser till det som syns. Eller vad som synes vara. Vilket märks.

Praktiskt taget vilken klubb som helst, som ansökt om att få arrangera en utställning eller annan tävling eller provverksamhet, beviljas tillstånd till densamma. SKKs tävlingsverksamhet regleras av en myrstack av bestämmelser.

För att inte minst hålla de tävlande i schack producerar SKK centralt en strid ström av etiska regler och andra krav. SKK-funktionärer, alltså domarna, får städse nya förhållningsorder, ex vis SRD(SRD-lista över raser som bör uppmärksammas angående risker för exteriöra överdrifter). Domare ska också (numera) kontrollera inte bra att prislistan är korrekt ifylld, utan även icke önskvärda trender ang frisering m.m Det finns ingen hejd på hur mycket som ska hållas koll på i världens bästa hundsportland.

Däremot är det sämre beställt vad gäller förhållanden under vilka kontrollanterna, dvs domare och andra funktionärer, ska verka. Detta anses vara ett självspelande piano.

Ponera att du, kära bloggläsare, är auktoriserad exteriördomare och får inbjudan att döma på en tvådagarsutställning i vårt land. Glad packar du din lilla ränsel och beger dig till den anbefallda orten. Du har pluggat på aktuella rasers standard, du kanske ska förbereda dig för andra åtaganden, undervisa domarelever eller annat som hör till uppdraget. Givetvis har du med flera ombyten av kläder samt utrustning för alla eventualiteter - det är utomhusutställning.

Väl lyckligen på plats blir du för din inkvartering anvisad ett avsides beläget pörte långt under vandrarhemstandard. Ja, inte träbänk och stampat jordgolv, men blott snäppet däröver... Dit ska du mellan dina åtaganden släpa din värkbrutna lekamen och försöka få några timmars vila och kanske till och med sömn. Är det tänkt.

Man skiljer tydligen på folk och folk - de "finare" domarna, alltså utrikes, får bo lite bättre och mer centralt. Våra vanliga inhemska förväntas klara hemska inkvarteringar:

Ingen lampa i taket, inget bord, ingen stol, ingen plats att ställa resväskan. Det saknas uppvärmningsanordning, det saknas galgar i garderoben, på golvet ligger en skrynklig extrakudde... Visserligen slipper du just denna gång dela dusch med andra personer, men det är tji toapapper på toaletten. Ingen TV, ingen telefon - i kennelvärldens funktionärsboende kan ingen höra dig skrika...

Visserligen ser mottagandet inte alltid ut på detta sätt som på en utställning nära dig, men tillräckligt ofta. Att ställa upp och döma är att "se till hemmafronten", som en luttrad domare uttryckte det.

Det här är ett sorgligt försummat område. Till de iögonenfallande och chockerande brister hos många utställningsarrangörer hör det nästan pinsamma förhållandet att man är ur stånd att organisera logistik, boende, förtäring och service för sina viktigaste funktionärer. SKK-lorganisationen företräder ett land där man till fulländning drivit allt som hänger samman med administration och kamerala funktioner. Alla fiffigheter med omhändertagande av gäster vid seminarier, konferenser och annat demokratiskt och fint är väl utvecklat här. Den svenska modellen är ett föredöme. Varför gäller inte detta slagord även den tjusiga hundsporten?

I förskräckande omfattning är hundsport-arrangörer i Sverige mer borta i funktionärsservice än motsvarande i värsta bananrepublik.

Men klagas det då inte på skraltiga arrangemang? Jo förvisso, men klagomålen kommer oftast från tävlanden. Utställningsarrangörer kan bli av med tillståndet, men det är så dags då.

Förhållandet är väl känt och förväntas uthärdas med jämnmod. I slutna sällskap kan man skratta och jämföra sina historier: "Tänk när jag fick loppor i XX-vik..." och till och med spruta lite eld: "Jag tackar aldrig mer ja till att döma där eller där.."

Utställningsdomare är rädda om sina mödosamt tillkämpade auktorisationer. SKK är ju ett monopol bevars. Den som upplevs som besvärlig eller rent av illojal kan hamna i blåsväder och sen kan det vara kört. Det är i alla fall så som de mer ängsligt korrekta brukar förställa sig och stillatigande fortsätter att låna galgar och toa-papper av varandra.

I det offentliga rummet har SKK-oppositionen inte mer krut i sig än en bukett påskliljor.