When I first came to London I was only sixteen
With a fiver in my pocket and my ole dancing bag
I went down to the dilly to check out the scene
And I soon ended up on the old main drag

There the he-males and the she-males paraded in style
And the old man with the money would flash you a smile
In the dark of an alley you'd work for a fiver
For a swift one off the wrist down on the old main drag

In the cold winter nights the old town it was chill
But there were boys in the cafes who'd give you cheap pills
If you didn't have the money you'd cajole or you'd beg
There was always lots of tuinol on the old main drag

One evening as I was lying down by Leicester Square
I was picked up by the coppers and kicked in the balls
Between the metal doors at Vine Street I was beaten and mauled
And they ruined my good looks for the old main drag

In the tube station the old ones who were on the way out
Would dribble and vomit and grovel and shout
And the coppers would come along and push them about
And I wished I could escape from the old main drag

And now I'm lying here I've had too much booze
I've been shat on and spat on and raped and abused
I know that I am dying and I wish I could beg
For some money to take me from the old main drag

By Shane MacGowan (1985)

... kan vara roligt att förmedla och underhållande att läsa om. Delad glädje etc... Detta förutsätter naturligtvis att det finns fog för skrytet samt någon slags balans i det hela. Det är ju som bekant sällan en enda människas eller avelshunds förtjänst att ett resultat blir riktigt lyckat... Äras den som äras bör! Men ibland slår det hejdlösa skrytet tillbaka... Jag satt och kika på en hemsida vars innehavare har en mycket fin och framsgångsrik hund som jag beundrar. Kunde inte undgå resten av kennelägarens omåttliga självskryt och blev faktiskt lite ledsen. Aldrig ett enda tack till ägarna som visat kennelns uppfödda hundar till deras framgångar, ej heller nämns den skickliga handler som åkte land och rike runt så att kennelns stjärna skulle kunna få sina titlar och meriter. Det är faktiskt så man storknar... Och när championbarnen började trilla in hos tikägare som använt finhunden; inte ett enda knäpp om deras bidrag eller ens namn. Det verkar som aveln skett genom kloning! Valparna har ju faktiskt en mamma också, samt en uppfödare som tänkt ut kombinationen, sett till att de mest lovande kommit i rätta händer, matchat och sparrat. Alla dessa behöver ju inte vara med, utrymmet är ofta begränsat. Men någon lite cred hade varit klädsamt. Inte bara JAG JAG JAG....Talk about Kill Joy! Och aldrig ens ett tack till uppfödaren till finhunden som var första hund till kenneln. Make till brist på generositet har man sällan skådat... Trist! Ja, vi har förvisso fenomenet även här i de närmre environgerna... inga namn efter mig, men det här tar priset! I numerärt små raser behöver man samarbeta och inte minst få möjlighet att dela även framgångarna.