....som står att läsa på http://igurt.bloggagratis.se/Jag är så stolt!

I början av 90-talet tog Brukshundens f chefredaktör Gunnar Lindgren en fantastisk omslagsbild - 4-5 blonda blåögda män på rad iklädda likadana kepsar och jackor och alla stirrar stelt framåt. Såg ut som uppmarsch till ett vit-makt-möte. Tittar man längre ner på bilden syns att var och en har en schäfer, vilket snarast förstärker det militanta intrycket. Fotot är från en schäferutställning, kanske schäfer-SM. På den tiden stod Svenska Brukshundklubben på topp och schäfer hade stort inflytande. Det var då det.

Går vi lite längre tillbaks i tiden var SBK en stor organisation som med framgång ägnade sig åt brukshundraser, bruksprov, utbildning av hundar för totalförsvaret samt hundägarutbildning. Lydnadsprov fanns visserligen men var SKK:s prov, agility hade ingen hört talas om. Då kunde 17 hundar från en och samma schäferuppfödare kvalificera sig för start på Bruks-SM. Svenska räddningshundar skickades till katastrofområden, som t.ex Armenien. Brukshundklubben gjorde skäl för namnet. Idag har medlemsantalet minskat med en fjärdedel, brukstävlande och registrering av SBK-raser halverats och inga hundar skickas längre till främmande länder på räddningsuppdrag.

Avelsansvaret har reducerats till två områden - hälsa och mentalitet. Det är illavarslande, för det betyder att rasansvaret inte behöver tas på allvar. På mästerskapsnivå vinner icke-SBK-raser som border collie och flatcoated retriever. I lokalklubbarna är det förvisso fullt ös, man tränar och tränar men det blir just inget av det. Hundtränandet verka ha blivit terapi för föredettingar som drömmer sig tillbaks till fornstora da´r. Hur kunde det gå så illa? För tjugo år sedan var Yours Truly för första gången på SBK-kongress, jag minns min förtjusning; det fanns en stolthet i den stora organisationen och en hundkunskap som imponerade. Anföranden gjordes av hedersmän i rutiga skjortor som på olika sjungande dialekter och med känsla och övertygelse pläderade för hjärtefrågorna - mest bruks och brukshundar. Visserligen satt gubbarna och groggade på rummen och lade upp strategierna, men väl i talarstolen argumenterades intelligent eller i varje fall vältaligt.

Man kunde vara säker på att såväl ombud som styrelse hade betryggande kompetens. Längst fram satt dessutom en lång rad av uniformer, representanter för försvar, hemvärn och polis. Nu har uniformerna försvunnit och ersatts av civilister - konsulter och stå-upp-are. Organisationen leds av personer med tättsittande ögon och managementfolk med gnälliga röster. Gemensam är en generande brist på hunderfarenhet och egna meriter inom området. Kongressen har dessvärre blivit passiv; en samling dästa farbröder och tanter och nickare. Har det månne att göra med att det kvinnliga inslaget ökat? Kvinnor sägs vara mer konfliktobenägna.

Avvikande åsikter saknas förvisso inte, men kveruleras fram på internetforum och bloggar, mestadels för döva öron och föga konstruktivt. Ja, här kastas sten i glashus, men mitt kongressdeltagande var inte som ombud utan i jobbet. Det värsta är att man låtsas som om det fortfarande är den stora samhällsnyttiga helylliga organisationen som gäller och mycket vill ha mer. Nu är det övriga SKK-världen som ska inlemmas i samma tänk - ett sätt hålla skutan flytande? Vem har bett om det?

Tillsätt en haverikommission istället!