Jaha, nu är OS slut och så är Yours Truly, lika bra det så man kommer i säng före midnatt... vårdas numera i hemmet... Olympiska spelen i Kanada lämnar blandade känslor! Glädje och spänning och fantastiska prestationer - härligt med de duktiga svenska (och norska) skidåkarna, härligt med curlingdamernas historiska guld i sportens hemland! Om det inte varit för den uppblåsta nationalismen i sagda land och självgodheten som ger en sådan obestämd olustkänsla... Ishockeyfinalen i det röda havet av hysteriska människor kändes nästan obehaglig. Trodde aldrig att skulle heja på USA i något sammanhang, men satt faktiskt och hoppades, illasinnad som jag är... Och det hade varit rätt åt de olidliga skrytjönsarna. Nära ögat, hade USA petat in pucken i sudden så hade väl värdnationen spruckit mitt itu! *Det anses fastlaget att det inte finns något sådant som nationalkaraktär. Det är bara fördomar och misstag. Men om någon frågar mig så är jag inte övertygad.Den polske skalden Adam Mickiewicz, född 1798 i Ryska imperiet, det som nu kallas Vitryssland, anses vara den romantiska polska skaldekonstens främsta företrädare. Han hade tankar om detta och har beskrivit det nordiska - vintermänniskorna - Östersjömänniskorna: * "Deras ögon är stora och klara som deras städer, som inte har någon historia. De är fyllda av ett lugnt liv och av hälsa som ej vet om något lidande, deras hjärtan sänder aldrig färg av åtrå eller hat till deras kinder. Deras läppar rörs sällan, pannorna rynkas inte. De ser ut som sitt land - slätter och skogar som aldrig blir upplysa av något inre sken, som ligger bleka och stela i vinternätter."*Är det inte lysande? Detta förklarar vad jag länge anat!