Gårdagens förmiddag tillbringades i moll, grubblandes över Mitt Lif. Tog mig samman och krattade ur stora hagen och körde bort gammalt hö och strå. På det att gräset under ska få en sportslig chans att spira - det ska ju komma regn... Kände mig lite bättre som man alltid gör efter hederligt arbete. Och si, det kom glada telefonsamtal från trevliga människor! Vilken skillnad det gör! Och inte nog med det; kollade mailboxen och där fanns en hel rad mail från läsare av skotte-bloggen, vilka uttryckte sin uppskattning. Lika oväntat som glädjande. Har trott mig immun mot smicker och beröm, men så är det inte... Huru länge sedan är det som jag åstadkom något som fick folk att använda glada adjektiv i drivor? "Magnifikt", "Gillar verkligen den här bloggen", "Precis rätt stämning", etc. Tack så mycket! You made my day...

... ska en riktig skotte ha! Viggos pappa Peppone zum Stiefelchen (Monet zum Stiefelchen – Skarlet von Tinsdal) bär syn för sägen. Tack för denna fina högupplösta bild! Foto: Anita Östby
 

Life is a jest; and all things show it. I thought so once; but now I know it. (John Gay)




Boring...Man framsläpar i ovisshet sitt värdelösa liv... Patologerna på SVA tar god tid på sig, hm... Ho vet vad de hittar där? Detta - att inte veta - är det värsta som finns. Visst, det är inte ett dugg synd om mig - egentligen. Borde skämmas att klaga etc. Men förvisso vore det lite bättre att få nys om åt vilket håll energin ska riktas. Och dessutom börjar ensligheten gå mig på nerverna. Visserligen är en annan normalt inte direkt umgängesam, men något kuligt borde väl finnas på den här sidan halvårsskiftet, eller.. En månad nu med förtvivlan (först) vankelmod (sedan) och nu - bara tomhet...




Suck... Enda tröst - some consolation! - är att när man sitter här och kan icke annat så gör man åtminstone inte av med några penningar... Ynk!




To cause a diversion har jag pysslat med den lilla skotte-bloggen och fått beröm, men den kan ju inte fylla resten av mitt liv.

Sänder de innerligaste förhoppningar och varma tankar till en vän som har haft och har det svårt. Tänker på Dig, kära Du. Hoppas allt blir bra.--PS Då Yours Truly inte vet hur man går vidare (ens om det finns något att gå vidare med) är bloggtiteln ändrad i enlighet med aktuell status. Finns ingen anledning att ha kennelnamnet med.

På ledarsidan i dagens DN står följande:


"När man fattade det i och för sig riktiga beslutet att avveckla det stora invasionsförsvaret för ett insatsförsvar, försäkrade ansvariga att Sverige skulle ha förmågan till återtagande, som det heter på militärspråk. Med viss förvarning skulle Sverige kunna rusta upp så att landet skulle kunna värjas mot angrepp."


En minnesbild flimrar förbi... När MH - mentalbeskrivning . eller MUH som det då kallades - lanserades som ersättning till det gamla BOK-provet - eller bevaknings och karatärsprov som det tidigare hette - var just återtagning ordet för dagen. Fast det var inte just någon som begrep riktigt vad det var frågan om. I SBK:s verksamhetsberättelse 1998 står det följande: "Med totalförsvarets, främst Försvarsmakten, diskussioner om återtagning och tillväxt i den framtida organisationen har en modell för den framtida grundutbildningen av tjänstehundar, främst bevakningshundar, tagits fram. För att i en återtagningssituation ha beredskap och möjlighet till snabbutbildning av bevakningshundar har möjligheten att avtalsbinda ett antal Bevakningshundsinstruktör 2000 diskuterats."


Vad har då detta med MH att göra? Jo, MH var ett instrument som togs fram för att ha bättre koll på mentala egenskaper hos brukshundar. För att få bättre kartläggning blev MH obligatoriskt för registrering av brukshundsraser samt för att få tävla bruks. Under tiden har försvaret lagt ner sin verksamhet av stamhundar. Tanken var (är?) att dessa i en återtagningssituation ska kunna ersättas av hundar som MH-beskrivits. Försvarsmakten har via MH-resultaten tillgång till information om vilka hundar som har lämpliga egenskaper för att kunna kallas till utbildning om lede Fi står för dörren. Nu används MH inom långt fler raser än brukshundar, för att det "är bra för aveln". Fast risken (chansen) att en västgötaspets ska inkallas under fanorna kanske inte är så överhängande.

I dag är det Sveriges Nationaldag! Vad bättre då än att titta på en nationalhund d.v.s västgötaspetsen. Det tidigare inlägget ang standardens ändringar utlöste en storm av kommentarer. Detta visar med önskvärd tydlighet att frågan gror både här och där! Dagens rubrik får åter illustreras av Jack! Dels för att han är min hund och jag tycker att han är fin, dels för att den här bilder visar en västgötaspets med goda proportioner och vinkelförhållanden utan övedrifter (se förra inlägget). Västgötaspetsen är den vi utger den för att vara. Därför är det viktigt att vi talar om vad den ska vara.






Att pilla på standards och typ kan få förödande konsekvenser. En typglidning sker, först omärkligt långsamt och därefter med stigande hastighet. Detta har skett i många raser. Se här vad som hände med schäfern! Jag citerar Olaf A. Roig, Hundboken 1:






"Vid slutet av andra världskriget var schäferhunden i Tyskland åtskilligt förvanskad i fråga om typ, och man måste börja den svåra vägen tillbaka till standardens typ. /::/






"Schäferhundens standard beskriver en vallhund, uteslutande en vallhund. Den övervägande delen av Tysklands många schäferhundar var visserligen brukshundar, polishundar, militärhundar, privata försvarshundar o.s.v., men blott ett försvinnande litet antal av dem var vallhundar. Vallhundens exteriöra egenskaper sammanfaller väl i stort med militärhundens, men inte alldeles. Man vill gärna önska en militärhund något tyngre och kraftigare än en vallhund. De tyska domarna och uppfödarna lät sig omedvetet föras över till en lite tyngre typ än standardens. Eftersom kroppslängd och bakbensvinkling alltid har varit svåra detaljer, råkade man få in överdrifter också på dessa områden. 1930-talets tyska krigsförberedelser satt fart på denna försämring. Allt, även hundarna, skulle tjäna militära ändamål, och utvecklingen uppmuntrade militärhunden på herdehundens bekostnad. Så länge man höll sig till en "litet tyngre, litet längre, litet bättre vinklad" hund, var det omöjligt att upptäcka förändringen. Men ingen kan ostraffat fingra på naturens eget urverk; förändringen av smådetaljer förde med sig andra förändringar, som man inte önskat. Då tyskarna efter kriget överblickade sitt schäferhundmaterial, upptäckte de att de hade fått en tung, överlång, övervinklad hund, en hund som inte längre var vallhund."





Detta apropos att ändra en så känslig sak som rörelser i västgötaspetsens standard: Från "Rörelserna skall vara sunda och vägvinnande". Till "Rörelserna skall vara sunda, parallella och vägvinnande med kraftigt påskjut och god steglängd."





Kladdar man på rörelserna (vem/vilka har beställt ändringen?) blir det typglidning, menar jag. Varje gång man tummar på en standard stängs ett fönster för en hel ras. Vem vill vara med om sådant?-PS Min mångkunniga storasyster påpekar att Erich Maria Lemarque hade med en schäfer i På västfronten intet nytt (Im Westen nichts Neues). Hunden, som inte gjort annat i sitt liv än att vakta och se farlig ut, hemföll genast till vallningsbeteende när den träffade på en fårflock! Då romanen skrevs 1929 hade schäfern fortfarande vallhundens kroppsbyggnad och instinkter i behåll.

Ch Westorps Jack McCall foto: Gunnar Lindgren



I pysslet med Skotte-bloggen (se t.h denna sida) har Yours Truly hittat ett nytt retoriskt grepp. USA:s president Franklin Delano Roosevelt använde sig av detta när det var något särskilt angeläget som skulle ut. Hans lille skotte Fala fick göra sig till tolk för husse i sina berömda "Fala Speech". Det här går utmärkt att översätta... Alltså klippes koncepet rakt av - inga jämförelser i övrigt! Vi har massor med synpunkter på betydelseglidning som skett i dagens utställningsvärld. Alla - såväl domare som utställare - verkar ha huvudet redan inne i finalringen. Hundar som rasbedöms - oavsett ras - ska ha finalkvalitéer - lång hals, kort rygg och spektakulära rörelser. Domarna blir allt sämre på att kunna rastypen. Som om inte detta vore nog har västgötaspetsens standard ändrats på väsentliga punkter. Kan bara spekulera i orsaken: förslagsvis önsketänkande, dumma, subjektiva åsikter som "Jag tycker det är snyggare att..."




För att uppnå den eftersträvads tjusigheten i Stora Ringen: "Rörelserna skall vara sunda, parallella och vägvinnande med kraftigt påskjut och god steglängd." Tyvärr har inte standardmakarna tänkt ett steg till. Om man ändrar på rörelserna måste vinkelförhållandena följa med. Istället finns de numera som fel, helt motsägelsefullt:




"övervinklat bakställ".




Tidigare räckte det bra med att "Rörelserna skall vara sunda och vägvinnande."




Ännu bättre hade det varit om man tittat i andra ändan dvs huvudet eller det som finns i det. Fega och skarpa hundar - finns det någon värre kombination?




Och det är här Jack vill komma till tals:




Hej! Det är jag som är Jack! Då jag är Top Dog i huset och dessutom välartad, samt snygg, får jag föra de andras talan.




Alltså, nu ska det vara bakåtsparkar! Har man förstått. Det har inte jag, men jag brukar vinna ändå, he he... Alla blir väl saliga på sin fason och de som gillar bakåtsparkarna får väl hållas med sitt. Det jag inte gillar är att vissa i bakåtsparksgänget inte vet hur man för upp sig! Som nu senast blev jag påhoppad av en sådan typ. Det gör ont att bli biten i huvudet! Missdådaren, en bredspårig klump, brukar stå bakom mig he he, är champion gudbevars och med bakåtspark så klart. Eller andra som skämmer ut sig, de skraja, som en certvinnare för en tid sedan. Kröp längs ringen, helt skärrad, flaxande öron, skelande blich, men med "fantastiska rörelser"... Till och med mor grötlöten skaka på huv´et. Ska det behöva vara på detta vis? Var är "frimodig livlighet "?




Vänligen/Jack




x mitt tassavtryck

Denna sköna sommarmorgon, Yours Truly sitter här och plockar med papper och med pärmar. Idag är det oåterkallerligt sista dagen D - som i Deklaration. Den är nu anstånden, KUNDE inte ta itu med den tidigare i laga tid. Dags för bokslut alltså! Det som ska göras måste göras, ivf initialt för att blidka den stränga revisorn.Längst i bakhuvudet finns ett annat slags bokslut - vad var det som hände?Jag förstår att de tålmodiga kamraterna är fundersamma, undrar säkert när jag kommer att vara mig själv igen. Alltså glad (oftast), optimistisk (nästan jämt), arg någon gång, men för det mesta på hugget och absolut aldrig rådlös - som nu.Förlusten av Adas och Valles valpar har tagit hårt, det medges. Sorgen är liksom inkapslad, har svårt att relatera till något som har med västgötaspetsar att göra. Det är inte så att jag har tomtar på loftet och vi har ju tidigare förvisso haft andra sorger, mist kära hundar och även valpar. Men just denna kull, med de fina gamla föräldrarna som tyckte så mycket om varandra, Ada var så nöjd och duktig – just detta, att de små inte fick vara kvar, det känns så oerhört orättfärdigt.Hela jag har gått i baklås! Tyvärr verkar det inte som man kan göra så mycket åt saken.

Laban hade tvenne döttrar, Skarpa jäntor bägge tvåDrängen Jakob kom och frågaVem han kunde få. Laban stannade på vägen,Klia sej på kranSvara arg och smått förlägen:"Ja, de vete fan".Men så kom en annan tanke- Laban vädra fin affär -därför till den kärlekskrankesa han si så här:"Vill du jobba på och väntai en sex sju år,kanske att min yngsta jäntadu till hustru får".Jakob var en riktig galning,Nappa strax på Labans krok,Jobbade för tji betalning- kors en sådan tok.Sju år slet han ont för flickan,Men hon var ju skön,Och var lördagskväll så fick hanFörskott på sin lön.Det blev skarpt på bröllopdfesten- Laban hade full ranson -full blev Jakob, full blev prästen,full blev var person.Och när dom var lagom sneaUppå bröllopsdan,Byttes Rakel ut mot Lea- har ni hört på fan?Det höll på att bli spektakel,När som Jakob nykter blev,Och en syster till fru RakelUpp ur sängen klev.Men det var ju ingen fara,Jakob han var man- han beslöt att vänta baraoch se tiden an.Sju år till fick Jakob streta- gör detsamma den som vill -fick, som vi ju alla veta,sej en hustru till.Och med tvenne fruar drev hanUt på livets älv- i och med detsamma blev hansvåger till sej själv.Text & musik: Ruben Nilsson