Kort deltidsrapport: valpen är iaf lugnare nu efter medicinering och så är Ada. Alltid något... Över huvud taget är en säker mammahund som Ada pålitligare med diagnos än världens alla veterinärer. Friska nöjda valpar - Ada dito, valp opasslig - Ada orolig, valp jättekrasslig - Ada stressad. Valpen har inte blivit sämre, men jag törs inte ta ut något i förskott. Vi får se hur det går...
Det har varit en jävelusisk vecka, bara elände:
* måndag: upptäcker ett växande och kliande födelsemärke på högst mig själv. Uppmanas av enträgna familjemedlemmar att söka bot på landstingets födelsemärkeskoll. Vårt sjukhus visar sig inte med på detta, kan få tid om tidigast 6 månader. Får ingen tid någon annanstans heller...
* torsdag: grundkursen ett fiasko, ivf för oss. Ingen vi-känsla, hundar slåss. Börjar överväga att dra oss ur... Men detta var bara början...
* onsdag: alla hundar får jättekräksjuka med allt vad det innebär. Stor kalabalik!
* torsdag: en av Adas valpar verkar dålig. Orolig och ångstfylld natt i väntan på veterinär.
* fredag: veterinären kommer hem tidigt på morgonen, undersökning, medicinering. Trots alla insatser dör 3 valpar under dagen.
* lördag: valparna begravs, vi börjar förbereda oss på ett liv efter detta. Sent på kvällen slutar den enda kvarvarande valpen plötsligt äta. Den har dittills var helt frisk och fin. Varför händer sådant alltid nattetid och under helger?
* söndag: blixtutryckning till veterinärkliniken, ny medicin plus näringslösning. Och där är vi nu. Kan något mer jävligt hända denna vecka? Vi var alla glada när den tog slut...

En rapport om läget, inte för att jag har något positivt att komma med. Inte för att jag behöver mer sympati eller medkänsla. Det har vi redan fått. Men många som engagerat sig i vårt trauma, har haft ochkså haft många frågor. Vi har inte svarat i telefon eller på mail. Inte för att jag är nonchalant eller respektlös, men det har inte funnits några svar, i alla fall inga bra svar. Jag, som inte brukar ha svårt att sätta ord på vad som sker, står här stel och stum.
Varken veterinären eller jag har sett ett sådant sjukdomsförlopp; valp slutat plötsligt äta, piper och får snabbt andnöd. Vid senaste besöket (i morse) sa veterinären att valparna troligtvis dött av hastigt förlöpande lunginflammation. De har inte varit smala eller uttorkade, tvärtom stora och fina. Om det hela har sin grundorsak i kräksjukan på de vuxna hundarna, det vet man förstås inte säkert, men det ligger väl nära till hands. Coronavirus? I vart fall stämmer inkubationstiden, som är så kort som 1-3 dagar. Mina hundar har inte träffa några andra eller kunnat få smitta från annat håll. Nej, valparna har inte obducerats.
Sent igår kväll märkte jag att de enda överlevande valpen plötsligt slutat att äta. Hon har inte andnöd, med som sagt - äter inte, och Ada blev orolig. Fick komma till veterinären tidigt i morse. Den lilla valpen - ja lilla och lilla, hon väger sex hekto - fick näringslösning och antibiotika. Fick detta med hem för att ge enligt ordination - plus vätskeersättning. Där är vi nu. Ännu har det inte vänt. Men vi hoppas och jobbar på.
Tack för alla vänliga ord och goda tankar!