Ska försöka släppa det här nu, men måste älta detta ett varv till. Hur man än vrider och vänder så har jag ingen annan att skylla på än mig själv. Var inte tillräckligt vaksam. Levde inte som jag lär - iofs inte ovanligt... Tog framgången för given. Litade på min vanliga tur. Autopiloten hade semester...



Jo, jag har en sådan, det är inte mycket jag kan göra åt det. Har för länge sedan insett att man är funtad på detta vis. Autopiloten något slags överjag som träder i funktion när det behövs. Mycket praktiskt vid strömavbrott, bilhaverier, etc. Min högst privata autopilot ser till att Yours Truly aldrig är handlingsförlamad, ett slags ständig katastrofberedskap. När allt är som vanligt igen återgår vi till den vegeterande tillvaron. Autopiloten är i stand-by, men är för den skull inte overksam. Då pågår en strid ström av tankar i det undermedvetna; Joyce visste och skrev mycket om det här, kallade det the subconscious mind. Här produceras strändigt nya hugskott, planer, förslag - en del bra dumma. Yours Truly kan inte stoppa karusellen i skallen; ibland tar jag faktiskt och läxar upp förslagsställaren - "nu får du ju skärpa dig!" - men en del påhitt är å andra sidan riktigt bra. Därför har man alltid en Plan B (och C och D) om den ursprungliga riktlinjen skiter sig. Just nu sysselsätter vi oss med Plan B, allt medan det Lilla Livet, d v s de som är kvar, tas om hand. Ada mår efter omständigherna rätt bra. Hon letade frenetiskt efter sina valpar, men har nu coolat ner sig och kan intressera sig för att äta. Igår kväll låg hon länge med mig i soffan och sov, för första gången på många dagar. Klockan 11.00 ska jag åka med valpen för obduktion. Förhoppningsvis får vi reda på vilken smitta det är och hur länge vi ska sitta i karantän.
Och så har vi tagit dyrköpt lärdom. För att markera detta har bloggens namn ändrats till samma som hemsidans motto: Try Again. Fail Again. Fail Better. I konsekvens med detta ska vi försöka igen, vara beredda på misslyckanden och försöka bli bättre.