Utgrävningarna i Hemmet fortsätter, man gör oväntade Fynd!






Hittade ett par kassar skokartonger och blev sittande en stund... Massor med skor och vilka skor! Inga dåliga dojjor; skyhöga klackar, sandaletter, pumps, röda, gröna på ena sidan och röda på den andra, svarta, svarta med polkadotrosetter på hälen, blå, rosa och tom ett par guldskor. Va! Alla skor är mina, Yours Truly har bevisligen kunnat ha dem en gång, både stått och gått och tom dansat i dem! Oj...






Guldskorna minns jag speciellt, mina imponerande blan var nerkörda i dem vid SKK:s middag på Grand Hotel Saltsjöbaden 1993. Upptill en leopardmönstrad klänning, urringad i fram och med volanger på rumpan. Var det JAG?






Jobbade som reporter, hotellet ett mycket tjusigt ställe, Yours Truly residerade i svit! De vanliga rummen var slut, så då fick jag sviten för samma pris, ha ha... Kristallkrona i taket och balkong mot vattnet med guppande segelbåtar.






Vad är jag för människa egentligen, har jag bara roat mig? Ja, bara och bara... men ibland så har jag nog varit med om mycket kul.






---






Mailade till Bengt Ohlsson och utryckte min förtjusning över dagens krönika i DN På Stan. Läs den! Han går till försvar för den Stillöse Svenske Mannen rätt att vara precis som han är. Har man väl kommit Till Insikt så är det bara att jubla. Befria den hunsade Mannen (och Kvinnan)! Upp till kamp, alla ängsliga konformister! Låten tusen hängrövar blomma!






Guldskorna behåller jag som ett minne...

Nya likvida medel ramlade in, blev raskt lite piggare. Tog itu med den avsomnade saneringen, ännu ett bokskåp grävdes fram. Det blev så här!
Grattis Inger, min kära enda syster, som idag fyller år!
Obs bilden på vår gemensamma mormor Hulda, f 1876 längst upp till vänster!

På en av de mer oförargliga hemsidorna stod häromdagen en rad sympatiska funderingar, som man naturligtvis omedelbart vill ställa sig bakom - "gillar inte bråk typ", "trevligare att vara sams typ", "undvikande av konflikter typ". Eller hur? Ända tills man kommer på att det är just den inställningen som bäddade för en av de mest traumatiska händelserna i vår lilla del av föreningsvärlden. Rädsla för att stöta sig med någon kan medföra skeenden med oöverblickbara konsekvenser.


Att i alla lägen sträva efter samverkan och samsyn, är väl fint och bra, eller? Man vill väl kunna se sig själv i spegeln efteråt?


Hur kändes det då, ni som satt där och teg? Ni som tittade i golvet och önskade att detta förfärliga möte skulle ta slut, mådde ni bra på resan hem? Hur kunde normalt hedervärda människor låta detta ske? Detta i Alingsås för nästan precis sex år sedan hade naturligtvis ingen i förväg kunnat räkna ut, ens i sin vildaste fantasi. Ja, det fanns ju vissa varningstecken. SKK hade för säkerhets skull skicka två representanter, som skulle övervaka att allt gick rätt till. Det gjorde det nu inte, alla stadgar och paragrafer och regelböcker till trots. Föreningsexperterna var oförmögna att hantera situationen, eller rättare sagt dessa fruntimmer; häxor som fritt framsprungna ur Macbeth.


Nu ska jag skriva en sak som jag nästan aldrig sagt till någon. I mitt jobb möter jag människor av alla sorter. Jag tycker synd om många av dessa. Det är resurssvaga stackare som önskar att de aldrig blivit födda. De är hundvärldens olycksbarn som alla hackar på. Men det är inte deras fel att de ingenting begriper och att allting är åt helvete. Det är de så kallade klubbkarriäristerna som förstör deras (våra!) liv. Alltså de självupptagna idioter som bara tänker på sina vinster och titlar och status och makt och sin så kallade ställning. Som anser att de kan hunsa med andra bara för att de har det bättre förspänt. Det finns massvis med sådana figurer och man kommer aldrig åt dem, vilka missgrepp och katastrofer de än åstadkommer på grund av inkompetens och hybris och ren dumhet.


Det var några sådana som ryckte åt sig initiativet för närmare sju år sedan och konsekvenserna lever vi med än idag. Det kommer alltid att finnas maktmänniskor som vet att smutskastning är effektivare metod än debatt. Och det kommer alltid att finnas fundamentalister som hoppas att paragrafvägen påtvinga oss sin världsbild. Detta ihop med den eller de som är mer intresserade av storleken på rosetterna än av hälsoprogram, där har vi förutsättningarna för en så kallad kupp klara. Och jag var med. På hela resan.


Varför drar jag då upp detta så här långt efter? Jo, för att jag måste. Någon gång ska historien skrivas. De som var med kommer att känna igen sig. Alla andra kan sluta läsa här.


Det började alltså med ett par förflugna ord i ringen till domaren (Stockholm 01): ”Du gör ett STORT misstag!” följt av kommentar utanför ringen: ”När JAG blir ordförande ska den där domare aldrig får döma vår ras!” De omkringstående fnissade lite generat, men det var bara början…


Sedan kom första telefonsamtalet (de blev många, ofta nattliga): Nu ska inte valberedningen sätta sig på sina höga hästar! Gör nu som jag säger…” Mer terror och hot, i och utanför styrelsen. Avhopp och förvirrning, nya valberedningsförslag, borttappade protokoll, telefonlur i örat – kort sagt, en tid man tänker på med en känsla av att en bunt säkerhetsnålar gått upp i magen. Med onda aningar, rustade mot alla eventualiteter, anträddes den långa resan mot undergången.


Där väntade en förfärlig samling fula och motbjudande individer, flertalet obekanta; det klassiska busslastårsmötet av i hast hoprafsade släktingar och bekanta och nygjorda medlemmar. Som ett galleri av Döderhultaren, högljudda och påstridiga, ovana vid procedurfrågor, och de ville oss inte väl…


Det gick lätt i denna samling att skapa förvirrning och kaos, tämligen omgående var ordföranden utbytt, valberedningen idiotförklarad och SKK-representanten chockad.


Kanske börjar den tålmodige läsaren ana varför jag tvingats ta omvägen via några harmlösa synpunkter på en hemsida för att komma till mitt ärende. De som med diverse skamgrepp och på skilda bevekelsegrunder kapade den lilla föreningen och körde den i botten (kynologiskt, verksamhets- och resursmässigt), dessa individer är naturligtvis skyldiga. Majoriteten mötesdeltagare som satt tysta och vred sig av obehag, måste också ta sin del av ansvaret. De följde förvisso en gammal fin svensk tradition; man är gott folk roende i egen sjö. Man sitter still i båten. Med undfallenhet och flathet gav var och en av er *defaitismen ett ansikte


”Men varför teg ni?” har jag lust att skrika. ”Varför försvarade ni inte ordföranden? Varför stödde ni inte valberedningen? Varför fick inte mötesordförande någon hjälp?”


Under åren som gått har allt fler i och utanför styrelsen kommit till s.k ”insikt”. ”Vi blev lurade!” eller ”Du anar inte hur vi haft det!”


Jo jag anar, men det gör inte den kollektiva skulden mindre.



---

* Defaitism, misströstan, uppgivenhet. Inställningen att det man gör inte spelar någon roll för vad som komma skall.

>--------(Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.)The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people. Martin Luther King Ps.Han har sagt en annan sak också som passar bra..."The hottest place in Hell is reserved for those who remain neutral in times of great moral conflict."

Uppsteg ur min dvala, efter dusch och tekopp kändes det lite piggare. Ringde girotel; inga stålar! Förutom en löjlig liten sudd som ska föreställa pensionen. Förlorade med en gång livslusten... Vet inte var jag ska starta med; den påbörjad uppryckningen av Hemmet har gått i stå. Det har blivit något tjall på eltilförseln till hästarnas stängsel. Två patetiska figurer (husfadern & jag) tillbringade söndagen i snålblåst med att försöka spåra elfelet. Misslyckades... Jobbuppgifterna är diffusa och har ännu inte fått någon lämplig form, iaf inte i huv´et på Yours Truly, och deadline är flera dagar bort...

Det är sådana dagar som mandrom vill vara Oblomov...

*Oblomov är titel och namnet på huvudpersonen i en roman av Ivan Gontjarov. Boken kom ut 1859 och räknas till klassikerna i den ryskspråkiga litteraturen. Den ger en insiktsfull skildring av miljöer hos 1850-talets herremän. Romanen tillkom då det feodala godsägarsystemet konfronterades med den nya industrialismen, och godsägarna visade sig vara hjälplösa och inaktiva inför den nya tidens förändringarna, och liksom titelpersonen, Ilja Oblomov, hade lättja som huvudsysselsättning. Där finns en del underbara beskrivningar, inte minst på chefer i den ryska statsapparatem som (jag citera ur minnet) "I sina underlydandes intill idiotism förskrämda anletsdrag, kunde spåra, inte bara lojalitet, utan till och med duglighet".

Oblomov är en sömning typ som inte vill företa sig något. Han får besök av journalisten Penkin, en rufsig och ovårdad figur, som vill få med Oblomov på ett evenemang. Oblomov, som inte kan tänka sig något förfärligare än att ge sig ut och vara med om något, värjer sig förskräckt. Det är här jag känner igen mig; när det är segt, när tingen äro emot en, när tillvaron känns meningslös och det är svårt att få struktur på det hela - ack hur mycket lättare är det inte att ge upp, följa tapetslingor på väggen, stänga ute omvärlden och slöa bort sitt liv.

Stundom, inför verkliga eller imbillade motigheter, då bliver jag Oblomov. Men mest av allt är jag nog Penkin, som rusar vidare...



*Oblomov, har gett namn åt oblomoveri som betecknar förmågan att slösa bort sitt liv, trots bildning, goda möjligheter och ideér.

"Vi ger fan i hur vi stod!" eller hur nu visan var.

Vissen, modfälld, oklart hur och varför. Förmodligen kombination av ådragen bugg - nysningar, frysningar, ont här & där - samt uteblivna betalningar.

Det fungerar iaf som om allt blod pumpats ur ådrorna, vilka istället fyllts med ljummet diskvatten - en osynlig hand har lyft ur ens hjärna och ersatt den med en kålrot. Uhu-bu-äh...

Och jag som trott mig ha en stålkabel mellan hjärna och abdomen...
När mina barn var små sa de att bankbalansen syntes på mors frisyr; lockigt hår = mor är rik! Spikrakt hår = mor är pank... Kanske är det på detta viset? Som frilans sedan mer än 30 år är Yours Truly lite känslig på den punkten.

Inget vettigt har gjorts i helgen (pga ovanförmälda tillstånd):; pysslat lite med hem & djur, men inget fullt och helt, bara halvft och delt. Alltså massa saker har valhänt igångsatts, men inget har blivit färdigt.

Inga valpar planeras, så mycket är oklart så det känns inte meningsfullt. Inget annat speciellt planeras heller (se tidigare mening). Högman får se sig om efter andra hobbies...

Tittat på skidskytte-VM, det ser ju jätteroligt ut! Varför började inte jag med denna sport?

Jag kan skjuta! Jag kan åka skidor! Svar: när sådant vägval var aktuellt sågs skidskytte som knasig legering skidåkning/skytte, vilken förde en undanskymd tillvaro bland särskilt troende någonstans Långtbortistan. Sportens TV-mässighet, den digitala resultatrapportering och Magdalena F. har förändrat allt.

Ulvus Tim Fox vid 8 veckors ålder
Vi kommer att få tillbaka en av valparna ur den senaste västgötaspetskullen. Det är Ulvus Tim Fox eller TinTin som han kallas. TinTin är ingen problemhund. Omplaceringen är framtvingad av yttre omständigheter som ingen rår för. Saker och ting kan inträffa hos valpens ägare som gör att man inte kan ha hunden kvar. Det är vad som hänt nu. Bl.a av detta skäl som jag brukar se till att rutan återköpsgaranti är ikryssad på köpeavtalet.
Vi skulle inte stå ut med att någon av våra valpar blir utannonserade på Blocket.. Ulvus Tim Fox är en 6 månaders vit långsvansad hanvalp. Jag minns honom som snäll och väldigt glad. Otroligt söt med sin vita färg och kolsvarta ögon och nos. Det ska bli spännande att se honom igen. En sådan här framtvingad procedur är jobbig för alla inblandade parter; TinTin kommer dessutom att anlända när alla tikar är i höglöp. Det får gå på något vis. Det helt enkelt måste gå. Det är synd om TinTins ägare som måste lämna ifrån sig en älskad liten kompis och familjemedlem. Men mest av allt är det synd om TinTin som blir av med det hem han haft under mer än halva sitt liv.

Hjälp! Vilken dag det var igår....
Skulle lämna in den röda forden för kamremsbyte. Utnyttnade erbjudandet från Ford om specialpris, ekonomisk som man är. Jaha, hur blev det då?
Jo, störtade upp i ottan, väckte tre yrvakna hästar och övertygade dem om att käket fanns utomhus. Matade övriga djur i rasande fart, stängde in och täppte till, etc och så in till verkstan. Kom på att det även var dags för årlig service, så det skulle verkstan ombesörja. Räknade i huv´et blixtsnabbt och tänkte att det skulle väl mäktas med. Snälla yngstdottern Ingrid väcktes gjorde mor sällskap. Vi drev omkring på stan tills vi hittade ett tidigöppet fik. Sen ringde vi Chefen: Vi sitter på Café Hörnan och äter räkmackor! Var är våra stålar?
Chefen lovade slanta upp. Så långt allt väl. Sedan kände vi oss rika och gick in i ett antal butiker. På så vis blev det ett mycket kostsamt stadsbesök... Ingrid bjöd mor på en lukullisk lunch. Tack så mycket!
DÅ ringde verkstan! Man hade funnit att en bakfjäder var av och hotade punktera däcket! Goda råd visade sig vara ovanligt dyra! Det vara bara att byta eländet. Mera klöver... stööön!
Modet sjönk, men vi enades om att detta trots allt var en förträfflig dag, solen sken ju och allt.
Ingrid avvek till sitt och Yours Truly lommade till bilmekarnas viste. Nu hade man hittat en glappande styrled! Efter en rundlig tid var lilla Röda Faran klar och körbar. Räkningen gick på ett antal tusenlappar dyrare än förutskickat. Med en klump i magen slet mandrom fram Visa-kortet, betalte och gled iväg, köpte hö och kom många timmar försenad äntligen hem till de stackars hundarna. Tänk så duktiga de varit! Intet var söndertuggat, alla hade hållit sig duktigt på både det ena och det andra sättet. Kollade mailen, bleklagt besked från Chefen - det utlovade femsiffriga beloppet var reducerat till en liten sudd; überchefen, som skulle attestera, var sjukanmäld! Så där är det alltid! Är de inte på kurs, så är det sjukdom eller semesterresa i Thailand eller tjänsteförrättning. Ringde Visa - lilla ja har överrtrakasserat kortet å det gruvligaste. Så nu sitter man då. Vad kul det är att vara egen företagare... Det betyder att det bara är Yours Truly som är företagsam! Suck!
Happy Valetine Day på er alla trogna läsare!

Gratulationer till vår dotter Astrid som tagit körkort!
Kramar från Mamma & Pappa
Passande bild är Ulvus Moa (Minnas syster) med vårblommor. Foto & ägare Madeleina Markström. Tack så mycket för den fina hälsningen!