Ingrids älskade pälsklingar, västgötaspetsen Uno och skotten Viggo, mår bra och verkar att trivas hos oss. Ja, vårt hus är ju Unos barndomshem och även Viggo har bott här flertalet gånger, men de har anpassat sig förvånansvärt smidigt till livet på landet. Det känns som de alltid varit här. Deras ägare verkar ha livets glada dagar. Valda delar av SMS:

 "Vi har strålande sol, är på Times Square och ska just äta lunch (skaldjur). New York är helt galet och härligt!"

"Vi är i Harlem. Har just klappat en westie som heter Sam. Jag har ont i fötterna samt är proppmätt. Amerikanska portioner är enorma. Puss."   

Det var det senaste som hörts från the Big Apple.

PS Natten i Harlem överlevdes tydligen.

Nytt SMS:

"Vi är fruktansvärt bakfulla efter en kväll i den billiga ölens tecken.Urkul!  Nu ska vi på filmmuseum. Puss!"  

PS (red 11 sept med anledning av inlägg nedan Hane eller Tik) På SKV:s valplista är nu anmält 10 hanvalpar och 23! tikvalpar! Man kan undra vad det är som påverkar det här. Tillfälligheter? Att "alla" plötsligt får flickbebisar... och nästan "ingen" fick tikvalpar i våras...

  Hurra cusiner! Jag dansar och ler:

Se, Blå Porten nu öppnas för er.

---

Bröderna dansa, fem, sex uti rad:

Må ej Fredman också vara glad!

Fredmans Epistel 132 angående Slagsmålet på Blå Porten. (C-M Bellman)

Nervösa utställningsarrangörer tror att det måst inhyrda muntrationer till för att publiken ska få sitt. Här har man inte förstått den attraktionskraft som utställningen i sig är. Som nu senast i Högbo - den ultimata hundutställningen - platsen, vädret, funktionärerna, medtävlarna, resultatet... och så domaren!    Foto från Ulla & Bertils minnesutställning -05, domare Åke med sin BIS-vinnande uppfödargrupp

Åke Cronander hör till de hunddomare som från ringens mitt sprider trevnad och harmoni omkring sig, vilket emergerar från total koll och ett stort och brett hundkunnande. Inget kringirrande, inga longjörer - det är flyt i den cronanderska bedömningen! Åke Cronander dömer mycket och i många länder - därav det goda handlaget med folk och fä och det ovanförmälda "flytet". Nu när så många högljutt kräver specialister - hur ska detta gå till? Vi har numer EN rasspecialist - tack Anita! Men man får vara glad att det finns domare som utan "specialiststatus" ägnar vår ras ett så stort och kunnigt intresse. Eller som någon insiktsfull person sa: "Många specialistdomare dömer kanske en eller två gånger per år... Om jag skulle bli opererad så visst skulle det kännas bättre om jag visste att kirurgen opererar varje vecka istället för ett par gånger per år?"

Vi västgötaspetsutställare satt kvar hela dagen och tittade, njöt av domarjobbet med alla hundar. Man märker så väl när det är en intresserad domare som tycker om hund. Som han sken upp när ringen invaderades av magnifika bulldoggar! Dagens BIR-vinnare gick vidare till BIG-2. Gruppen dömdes av Åke Cronander som inte hade några problem att även hitta den numera riksbekanta affenpinschern, som sedermera blev BIS!

Är vi förvånande?

Och på grodnivå - sjukvårdskunnige Cronander är naturligtvis underkunnig i anatomi av alla slag. En äldre dam med krokig rygg observeras... Domaren lyfte helt enkelt ner en förvånad 15 kg tung Gunvald från bordet. Utställaren var fullt kapabel att klara lyftet själv men den älskvärda omtänksamheten uppskattades. Typisk Cronander!

"En lång karl som många vill ha ännu längre" - det går väl an att vitsa om en utvandrad göteborgare?

   Åke Cronander, BIS-domare i Norrköping i år. Foto Lillemor Böös

Lite dunkla bilder på grabbarnas kollovistelse:

   Uno och Rasmus hjälper husse kärra ved.

   Viggo och Jack samsas gott i köket.

  Ch Ulvus Gunvald Jackson med lillasyster Ulvus Odetta Gordon

 Hane eller tik? skriver Anita http://www.svedala2u.se/ i ett tänkvärt inlägg. Läs det!

Hane eller tik - du har makten att välja. Det var den slogan varunder SKK gick i Pride-paraden nyligen. Yours Truly och ulvusbloggen har "Hane eller tik" som rubrik för dagens inlägg. Men menar då något annat...

Det här är inget som jag hittat på i stundens ingivelse. Nedanstående är från vad jag skrev för länge sedan i Hunduppfödarens handbok, ICA-förlag, nu slutsåld. Det här har jag alltså funderat på i åratal, då de flesta valpköpare är intresserade av en tik och utbudet av hanvalpar är så oändligt mycket större. Ta min egen ras västgötaspets. I våras var antalet anmälda hanvalpar på SKV:s valphänvisning 37, antalet tikar samma tid - 19...

Hur trevlig, rolig och härlig är inte en fin hanvalp av just den rasen! Ändå framhärdar många i att söka med ljus och lykta efter en tikvalp, oavsett om man är avelsintresserad eller ej. Ett argument som hörts är att det "måste" vara en tikvalp, för grannen/kompis/släkt har en tik och det kan bli problem med löpning, bla-bla... Alternativet är kastrering... Nej vet ni vad!

Så här skrevs i ovanförmälda bok, jag tycker att det fortfarande tål att tänka på:

Valp eller vuxen? Tik eller hane? Hur "börjar" man egentligen?

Ponera att du, käre hundvän, har blivit biten rejält av hundsporten och vill göra en så "riktig" start inom din ras som möjligt. Hur bär man sig då åt?

De allra flesta tänker sig börja med en så bra tikvalp som möjligt, kanske med lite obestämda funderingar på framtida avel. Det var säkert det rådet du tänkte dig - skaffa en bra tikvalp.

Men är det egentligen så förfärligt klyftigt? Handen på hjärtat - är det verkligen avel som du är intresserad av?

Det är fråga om tid, plats, möjlighet, nerver och inte minst råd att föda upp, placera och följa upp valpkullar. Om du envisas med att vilja ha en tik och begynna din tänkta vinnarlinje med henne - vad är det då som säger att din tikvalp är den idealiska starten i rasen? Är hon från en bra moderslinje, vad vet du egentligen om detta?

Satsa på en vuxen tik!

Kommer du fram till att det är just uppfödning som du vill syssla med, då bör du helst avstå från den lilla tikvalpen, vars kommande utveckling du inte vet ett dugg om.

Satsa istället på en vuxen tik, som har hunnit klara av de behövliga hälsokontrollerna utan anmärkning, ställts och kanske vunnit en del och som i bästa fall hunnit lämna en vällyckad kull valpar. Sådana tikar finns inte, säger pessimisten, i varje fall inte till salu och inte till överkomligt pris.

Säkert är det så att den typen av hundar sällan erbjuds till salu. Men de finns!

Tag kontakt med den uppfödare vars hundar har tilltalat dig mest. Tala om vem du är, berätta så ärligt som möjligt om dina ambitioner, etc. Försök bygg upp en bra relation (det är i ock för sig förutsättning för fortsatt gott samarbete inom rasen). Uppfödaren har säkert en lovande ung tik för egna framtida lagerkransar. Be att få köpa den istället!  

Ge inte upp! Har uppfödaren fått förtroende för dig, så går det kanske att göra någon form av överenskommelse. De flesta uppfödare har problem att hålla hundantalet nere. Han eller hon har kanske behållit den lovande tiken för att hålla igång en viss tiklinje. Det kan vara givande ur avelssynpunkt att etablera ett samarbete med en ambitiös kollega. På så vis kan uppfödaren hålla kenneln i en hanterlig numerär genom att "hoppa över" en generation, och samtidigt undgå att "förlora" den tiklinje som man byggt upp verksamheten på.

Går det att komma till någon form av uppgörelse (kanske är uppfödaren intresserad av att låta en framtida valp ingå i överenskommelsen), se då till att alla detaljer noteras skriftligen. Undvik att ta en fodervärdstik. Det tar alltför lång tid innan du själv får möjlighet att förverkliga dina planer och med de första kullarna har tiken kanske givit sitt bästa i aveln. 

Om du skaffar en tik, valp eller vuxen, köp för all del ingen "make" till henne, hur passande blodslinjer än är och hur rart det än verkar med pappa-mamma-barn. Använd de dokumenterat goda avelshundar som står till buds. Deras ägare har lagt ner oändliga mödor på att meritera sina hundar inom alla områden. Utnyttja deras jobb, låt kollegornas ansträngning komma dig till godo. Det skulle kosta dig mycket i tid, pengar, misslyckande och besvikelser innan du själv kunnat åstadkomma något motsvarande, om det ens skulle vara möjligt. 

Och när du sen får valpar, behåll för all del ingen son till mamman. Han kommer alltid att växa upp i sin mors kjolar och blir sällan vad man hoppas. Behåll en dotter istället, om du ska behålla någon valp alls. Detta om tikar.

Varför inte en hanhund?

Varför inte tänka tvärtom? Skulle det inte vara vettigare att satsa på en riktigt bra hanhund, kanske skrinlägga alla tankar på uppfödning? I varje fall om det är hundsporten som sådan som du är intresserad av.

Utbudet av bra hanvalpar är nämligen så otroligt mycket större än motsvarande på tiksidan. Flertalet uppfödare, inte minst de ledande inom respektive ras, har en lång väntelista på tikvalpar såväl för avel och tävlingsverksamhet som för sällskap. Köpare av rena sällskapshundar hyser ofta den fördomen att tikar på något sätt är "snällare" än hanhundar, vilket inte alls är stämmer. Dessutom vill uppfödaren ofta behålla en tik, kanske den bästa, för egen del. Den tik som blir över för dig är varken den bästa eller ens den näst bästa. 

En tik för utställningsringen är en sämre investering än motsvarande hanhund. Genom löpning och pälsfällning är tiken sällan i så god form eller ens "vislig" när utställning och domare råkar vara lämpliga. Hanen har mer inbyggt showmanship, är lättare att få att visa upp sig till sin fördel och är i god form under längre tid av säsongen. Du får oändligt mycket mer att välja på om du vill satsa på en hanvalp av utställningskvalité.

De flesta uppfödare är oändligt hjälpsamma och verkligt angelägna om att det blir den bästa valpen som kommer att representera deras prefix i utställningsringen. Om du satsar alla dina ansträngningar på en enda förstklassig hanhund, har du större möjligheter att lyckas och få glädje av din hund i olika sammanhang.

Dessutom slipper du det allt överskuggande problem som förr eller senare drabbar alla uppfödare - antalet hundar är för stort.

PS (red 11 sept) På SKV:s valplist är nu anmält 10 hanvalpar och 23! tikvalpar! Man kan undra vad det är som påverkar det här. Tillfälligheter? Att "alla" plötsligt får flickbebisar... och nästan "ingen" fick tikvalpar i våras...

Våra katter är frustrerade... de har fått käk som ingen gillar!    Märta, Viktor, Hasse, Ture och deras mamma Klara är mycket missnöjda med sin situation. Vi läste i tidningen en test av kattmat. Med anledning av resultatet beslöts om satsning på ett kvalitétsfoder - Royal Canin Indoor. Det kostade 600 kr och skulle förhoppningsvis vara väl investerade pengar. Men vad gör man när katterna bestämt ogillar käket? Vi tror att det har att göra med konsistensen. Hur kan man göra pellets för katter som är hårdare än nötter?

Från tiden det begav sig... N & S CH Fennican Buffalo Bill foto Marianne W

För drygt elva år sedan åkte jag mycket långt för att ställa ut... Ny ras och ny hund, min älskade första västgötaspets "Bero" Fennican Buffalo Bill - sedermera Norsk & Svensk Champion. Jag var mycket nervös och spänd på hur det skulle gå... Vad skulle domaren säga? Vilka konkurrenter skulle vi möta? Det blev början till en kulturkollision...

Vi gick omkring på utställningsområdet och där kommer en grupp (uppenbarligen, som jag fördomsfullt trodde, från ett "hem?" eller motsvarande) varav två i likadana virkade färgglada toppluvor, passerar mig och min hund och pekar: "väschötte". Jag sa: Hej! - nickade och log, ety jag var ny i rasen och angelägen om att behaga hela världen. Efter en stund gick tomtarna förbi en gång till med samma resultat: "väschötte"...

Aha, en fråga! "Väst-göta-spets" artikulerade Yours Truly hjälpsamt. Noll respons! väschötte... Har västgötaspets en särskild dragningskraft för lokala original? Förståndshandikappade med ledsagare? Blev inte klok på detta. Leendet blev allt stelare... Kanske de inte kunde tala alls, utom detta enda ord?  Ojdå, stackars... Nu började det bli jobbigt! Måtte inte töntarna komma till - eller o fasa - in i ringen... Yours Truly var nu nervös på allvar... Men just detta var naturligtvis precis vad som inträffade!

Vid tredje passeringen förde tomtarna var sin västgötaspets i koppel, pekade på sina hundar med den (numera) välbekanta refrängen: väschötte!

Jaha, ett par medtävlare... Men hundutställare ska väl inte se ut och bete sig på detta vis enligt reglerna för kategoriklyvningar? Här fick man tydligen tänka om!

Väl inne i ringen vann Bero allt som gick att vinna, förmodligen för att han var den bästa västgötaspetsen. Tomtehundarna var raskt bortsorterade, men ägarna verkade inte särskilt ledsna för det. Det viktiga var ju inte resultatet - framkom det - utan den sociala grejen. "Ut å resa å träffa fölk".

För att coola ner hjärtenupna Ingrid, matte till våra inhysingar, SMS:ades: Pojkarna mår bra och är glada - Uno håller ihop sin tjejflock och Viggo leker fint med Rasmus.

  Fick svar:

 Framme! Allt har gått superbra, vi sitter i en taxi nu. Alla negrer raggar på mig. Ola är redan döless på dom haha! Pussa pappa och pojkarna från mig!

Det går ingen nöd på New York-resenärerna med andra ord.

OBS "Negrerna" är ett internt skämt. Inget improper or bad.