Det får bli ytterligare en återanvändning. Inte för att det saknas underlag för annat att blogga om... men i alla fall...

Dagens ämne är som sådant evigt aktuellt. Sälja djur ... är Högmans sämsta gren...  I hate it! Förvisso kan det vara en glad och fryntlig verksamhet, när man står med en svärm välartade valpar och förväntansfulla valpspekulanter. Men längst bak i bakhuvudet gror insikten om att högst jag själv dömer valpen till dess fortsatt liv, beroende på om jag gillar köparen eller ej. Ågren!   

De allra flesta som får en liten valp från oss är ansvarsfulla och tar väl hand om sin hund, och blir nästan alltid goda vänner för livet. Men så finns den lilla procenten som det blir något mackel med - jag talar om människan här - och det kan förpesta tillvaron för samtliga, och då inte minst den stackars valpen. Huvva...

När det gällde marsvin var det en annan sak. Marsvin kostar ju nästan ingenting, så folk köper sådana djur på ett mer lättsinnigt sätt. Vi slutade promt med uppfödning för flertalet år sedan, trots att vi hade några av Sveriges finaste rexar, just av detta skäl.    Eftersom varken Ingrid eller jag stod ut med att se våra djur utannonserade på Blocket, så tog vi tillbaka djur som köparen inte kunde ha kvar. Allergi? Och man fick på så vis åter djur i varierande kondition, tom dräktiga - fader okänd... Nå, detta hände ju inte såå ofta, men jag minns en gång när vi tog tillbaka sex marsvin... en morgon stack det upp 20 nya nyllen ur buren. Hur kul var det?

  Hade för ett par år sedan en spekulant på vårt egna ettårsföl Viola, och började på så vis vänja mig vid tanken på att hon kanske skulle ha ett nytt hem. När jag köpte hennes mamma Voice, så var det för hennes stam (samma som Dolly) och för att hon skulle vara sällskap till Dolly. Att Voice var dräktig, var en tanke som jag sköt framför mig... Sälja fölungen? O hu nej! Nu fick Voice till all lycka ett stoföl, så något beslut om försäljning behövde jag inte ta... Lilla Viola kunde gå kvar med sin mamma, trots att jag ju egentligen bara hade tänkt mig två små ston...

När jag ringde hingstägaren och berättade att Viola var född, skrek hon Lyckos!

Och det var det förstås, få ett välskapt svartskäck stoföl och därtill vältecknat.

Viola är en riktig sagoponny med sin vackra färg och typ och har ett underbart vackert litet huvud och mycket tagel, som synes. Hon är född här på vår gård och har bott hos oss i hela sitt liv.

Mamma Almnnäs Voice är Elitsto och har högt premierade avkommor. Viola är hennes 13:e föl och det första svartskäck stofölet, så hon är en riktig guldklimp.

Viola har är mycket social och snäll, lätt i alla hantering, vaccinerad, regelbundet verkad och avmaskad. Alltid pigg och glad, kommer springande direkt när jag visslar. Hon har aldrig varit skadad eller sjuk. Har pass.

Vi mätte henne som ettåring i juli -08 till 77 cm, trodde hon bli runt 82 som föräldrarna. Hela stammen är ren mini. Viola är nu 84 cm i mankhöjd.

Hon är nu inkörd och mycket samarbetsvillig och duktig.

Jag frågade ponnyexpertisen där stona gick på sommarbete, hur man ser Viola vad det gäller utveckling, temperament m.m Enligt dessa är hon mycket social, lättsam, går bra ihop med alla hästar, "snackar in sig" med vem som helst och har lätt för att lära.

Viola har stått modell för konstnären Hermine Keller och skulpturen var utställd i Norrtälje konstsalong.  

Om Viola skulle säljas så skulle det vara till ett gott hem där hon får sällskap av andra ponnyer och inte för långt bort. Man vill ju ha lite koll... Men ingen sådan köpare anmälde sig. Vilken tur! Då slapp man den beslutsprocessen...

Detta om att sälja djur.

Idag kom kärt besök, nämligen Felix och Marina med sina katter. Det är meningen att kissarna ska bo här ett tag. Det är celebra gäster:

Ch Ormeryds Lunar Cheesecake "Miss D" sköldpaddsfärgad exotic (GIC IxiDixi's Browni, JW, bruntabby exotic, årets kattunge 2005 - Athelstones Fruitcake, sköldpaddstabbyfärgad exotic). Att jag skriver ut föräldrar med titlar och hela rubbet är dels som en presentation av katterna, när dom nu är här, och dels för att det är roligt detta med hårlag och färger!

Den sköna MissD har med sin bästis som dessutom är Felix egen katt, Ormeryds Jeffrie Austin "Lillen" brunspotted exotic (Ch Ormeryds Austin, rödspotted exotic - IC Ormeryds Emma JW, brunspotted perser.)  Han är halvbror till "Clintan" (bakgrundsbilden) vilket man kan lätt se, samma söta look. Uppfödare är naturligtvis vår kära patroness Anna Lange.

Det känns mycket hedrande att Marina och Felix anförtror sina ögonstenar till mig... Vilka fantastiskt trevliga katter, mysiga och sociala! 

Kissarna medförde i boet, förutom specialkost och annat viktigt för aristocats, ett smärre möblemang; klösträd med boholk, sängar, dynor, matskålar och toalett. Lillen går just nu omkring på skrivbordet mellan skärm och tangentbord - vilket gör det lite svårt att avsluta det här inlägget - och MissD sitter med värdig min på stolen bredvid och spinner. Båda har ätit och gått på låda och verkar ha funnit sig väl tillrätta i den lantliga miljön. Så har de ju varit ute i världen och rört på sig! MissD har förutom sin championtitel sju gånger blivit domarens bästa katt och även Lillen är utställd gång som kastrat och fick då certifikat.

... kommer här en återanvändning av tidigare inlägg. Nämligen det om höns.  

 Då kommer jag osökt att tänka på en mycket rolig bok av den geniale Mark Levengood, nämligen "Gamla tanter lägger inte ägg". Nu börjar skribenten så att säga närma sig ämnet...

När vi hade höns dök det ofta upp en ovälkommen företeelse i flocken, nämligen skråckhönan. Det är s k "ruvningslystnad" vilket tar sig uttryck i att den anfäktade hönan snor alla ägg och parkerar sig själv ovanpå. Där ligger hon, burrar upp sig och skråckar - därav namnet - samt är allmänt besvärlig. Skråckhönan lägger inga egna ägg. Framför allt stör hon de andra och nyttiga hönsen.

Jag tänker ibland på de besvärliga och tjafsiga skråckorna, när man konfronteras med motsvarande företeelse i hundvärlden...

Dessa äro välutbildade och välartikulerade damer på livets middagshöjd - typ 55+ - som inför denna livsfas bestämmer sig för att skaffa en hobby, nämligen hund. Hundskråckan ger sig in i sitt nya projekt med stor beslutsamhet. Allt i ämnet studeras, det gås kurser och man informerar sig. Så långt är allt väl.

Ibland kan Skråckan, som oftast har ett auktoritetsyrke i botten - typ socialsekreterare, polis, lärare, läkare eller motsvarande - även göra karriär i hundklubb. Det går mestadels alldeles utmärkt, enär Skråckan som sagt är välorienterad och nitisk. Så länge Skråckan håller sig till uppgifter som kassör eller sekreterare flyter det på rätt bra. Hundskråckorna fyller här samma funktion som de kulturbärande damerna inom teater och litteratur. Dock - ingen av kulturdamerna skulle väl komma sig före att lägga sig i regissörers eller författares arbete?

Men det är just det som inträffar när Hundskråckan börjar intressera sig för Avel...

Skråckan har nämligen behov av "att amma ett foster" - en ganska elak anmärkning från en kynologiskt insatt person, men det får vara med här på grund av träffsäkerheten... Hundavel är en ruggig uppgift som fyller Skråckan med bävan och skräck - överlämnas bäst till auktoriteter! - veterinärer och likställda...

En liten sidoanmärkning: hunduppfödning är en konst och ett hantverk som - i likhet med många andra färdigheter - bäst inläres i tämligen unga år... Det handlar inte bara om avelsprogram, inavelskoefficienter, foderstater m.m som man kan räkna, mäta och föra protokoll över. Utan fast mer förmåga att se sina hundar och begripa en massa naturliga processer. En känsla för vad som är kärnan i just denna ras, en förståelse av tikens och valparnas fundamentala behov. Detta är något som man tillägnar sig under många års träning och dessa saknar Skråckan i beklaglig utsträckning...

Alltså skiter det sig rätt omgående!

Skråckans valpar föds aldrig hemma, de dimper ner i baksätet på bilar eller på veterinärkliniker. Vänner och bekanta inbjuds att närvara! De kan ju göra nytta som sällskap till uppfödaren och om man skulle behöva uppsöka veterinär. Detta behov infinner sig i obevekligen! Skråckan har nämligen klippkort hos veterinären - mer därom senare...

Skulle valparna överleva förlossningsdramatiken, så tas de tämligen omgående av daga genom s.k stödmatning. Skråckan och hennes medsystrar litar inte på att valpmamman har mat till sina små... Skulle till äventyrs någon eller några valpar klara sig från lunginflammation av tillägg, förgiftningschock av alltför nitisk avmaskning eller shamponering med 3:e klassens ohyremedel - ja då är det till uppfödarens stora lättnad äntligen dags för leverans... Allt enligt regelboken naturligtvis, även kennelnamn är inregistrerat! Tyvärr har uppfödaren svårt att släppa taget och lever fortsättningsvis ofta i fejd med valpköparna.

Befriad från uppfödandets plikter kan Skråckan ägna sig med hull och hår åt vad som återstår... De egna hundarna kartläggs i detalj, det röntgas och lyses - oavsett om det finns kliniska symptom eller annat som påkallar veterinära undersökningar. Skråckan och hennes gelikar är dock ingen affär för försäkringsbolaget... Hundarna står under ständig medicinering! Alla organ som inte är direkt livsuppehållande avlägsnas kirurgiskt; analsäckar, tonsiller, livmoder, testiklar...

Sen kan man ägna sig åt vad som ger livet innehåll - Tävling! Själva meriterande av djuren går dock inte såå bra - man tränar och tränar men det blir liksom inget av det hela...

Återstår ett nytt livsprojekt - Rasen! Här kan vår kära höna utvecklas till en verklig Tyrannusarus Skråck... Det finns alltid något dunkelt som "utrotningshot" eller ursprungsfunktion eller bekämpning att slå vakt om! Hamnar Skråckan på en nyckelpost i rasföreningen; ordförande, avelsråd, avelskommitté, etc. kan betydande oreda uppstå. Skråckan hatar och misstror de andra hönsen, förlåt uppfödarna och avundas dem deras ägg dvs framgångsrika avelsresultat. Hon är besjälad av att hålla dessa i schack. Det finns alltid någon fix idé att odla! Alltmer monoman och förfördelad lierar hon sig med likatänkande. Skulle inte detta vara tillfylles kan man söka stöd hos Auktoriteter; inte minst agronomer och beteendevetare, oavsett om dessa saknar kunskap om hundar eller avel. Skråckorna har absolut blind aukroritetstro och det är här som chronschoughianismen kommer in.

För de som inte är bekanta med begreppet krävs en förklaring:

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en mycket rolig roman av August Bondeson som utspelar sig under andra halvan av 1800-talet då folkbildningen i Sverige ännu var i sin linda.

Bokens huvudperson är ende sonen till ett småbrukarpar där fadern dött tidigt. Chronschough är en av de första statligt utbildade småskollärarna och överfylld av en okritisk vördnad och beundran för alla former av auktoriteter. Mot dem som Chronschough upplever som okunniga eller "olärda", är han en besserwisser och översittare.

Namnet är en indikation på vem Chronschough vill vara: hans ursprungliga namn är Johannes Persson, men för att skilja sig från mängden ändrar han under seminarietiden till Kronskog, skrivet Chronschough för att se finare ut. "Chronschough" har blivit ett uttryck för halvbildad besserwisser.

När Skråckan blir en Chronschoug med maktposition i eller utanför rasföreningar, ja då är det verkligt dystert för den ädla hundaveln.

I alla problemklubbar finns ett gäng skråckor som styr och ställer. SKK är oförmöget att hantera dessa fruntimmer. De är scharlataner och dilettanter och andra tanter. Det här är en könsegen kategori, män konkurrerar aldrig inom området.

Det sker ganska sällan att Skråckan kommer till Insikt - dvs att man själv är en Chronschoug.

Tänk om alla hundvärldens chronschoughar plötsligt upptäckte att de är det!

En sådan plötsligt vunnen insikt skulle göra alla hundklubbskrig onödiga, ja omöjliga.

  Idag kom Carola och Kerstin med stora hästtransporten! Våra små ponnyer Dolly, Voice och Viola är nu tillbaka efter sin kollovistelse. Kloka gamla märren Voice, 22 år, visste förstås vad det var fråga om och stod först i kön, medan Dolly tryckte på bakifrån. Pållarna var ivriga att trava in på vår gård och kolla runt innan de sänkte mularna och började beta av gräset och leta reda på fallfrukt från äppelträden.   

This was the only cheerful incident on an otherwise horrible day...

 Kunde inte skriva faturor som tänkt var, andra ledsamheter, bankomaten funkade inte, grönsakshandlarns personal var någon annanstans, så gick ej att handla där. Suck. Ibland är tingen emot en! Men de älskade små hästarna är hemma. Välkomna!

  Vår supermisse  IC (Int Ch) Ormeryds Emma, JW (Junior Winner)

brunspotted perser

e GIC Vannjty`s Only For Your Eyes, svart perser

u Ch Ormeryds Karina, bruntabby exotic

uppf: Anna Lange

Äg: Marina Sigfridsson & Anna Lange

Emma har ett dussintal BIS-nomineringar & 7 st BIS!

Men framför allt är hon en fantastisk sällskapskatt och underbar mamma till flera BIS-vinnare. Emma lämnar genomgående sitt fina temperament, sundhet och vackra typ till kattungarna och då inte minst senaste sonen, vår Ormeryds Clint Eastwood. Lyckos oss...

Och Emma har att brås på...

Hon är lillasyster till legendariske EC CFA Ch SW-02 Ormeryds John-Tage, svart exotic

Cat of the year 2003 och 2004

Kitten of the year 2002

Scandinavian winner 2002

47 x Best in Show

  Fotot visar en lycklig uppfödare/ägare Anna Lange med sin guldklimp John-Tage i Berlin - när han blev Bästa Katt på en CFA utställning. Glory days!

Den här bilden tror jag varit med...   Vår gulleponk Ormeryds Clint Eastwood när han just charmat till sig domarens Best Kitten (en tidigare utställning, Klöset) Visas bara för att pigga upp... som en skimrande lagun på Lifvets ocean...  (lysande!)...ivf stolt co-owner  Yours Truly:-) Fotot är snattat från vår patron http://www.ormeryds.com/ där lille Clint nu får presidera bland alla undersköna Grand & Internationella championpersianer och exotic. 

Vi har storståtliga planer - här fejas och planeras, tänks ut och dammas av! Allt är såå roligt och spännande. Mer än så avslöjas ej av skrockskäl, men visst finns det somt att se fram emot.

Enda ofärdsmoln över silverfärgat änne (inte illa!) som möjligt kunna befaras hänger ihop med det rent pekuniära, så tröttsamt och genererande primitiva tankar   (ro hit med stålarna annars griper jag efter spiskroken...) - Annat är lappri.

T o m den höga luftfuktigheten p g a ständiga spridda skurar uthärdas med jämnmod trots att tvätten inte torkar i den takt som tänkt;

med yttersta försiktighet ålas vid ner i en iskall svepning (för en träff med John Blund?) och med skallrande tänder reciterandes:

När jag kryper mellan lakan

drar jag detta upp till hakan

Ännu inga hästar hemma - excuse the pun! - menas förstås mina små ponnyer. De kan ej transporteras då transportmästaren har häcken full. Det går dock ingen nöd på dem, de har fullt men gott bete. Hovslagar´n fortfarande däckad av dagispest, Ingrid samma fast av av någon annan bug. Far har störtat in för att vara behjälplig.

Det var allt för ögonblicket. Yours Truly kastar en ny förälskad blick på lille Clint! Mycket pynt på bloggen denna afton. Snart så blir det kanske   lite nytt att pyssla med...

Förra månaden hade ulvusbloggen 2.222  , (tvåtusentvåhundratjugotvå) unika besökare...   Vad roligt! Eller... det måste betyda något?! Så många olika människor tar sig tid, gör ett aktivt val för att läsa vad här skrivs i stundens ingivelse. På så vis kommer man osökt in på val.

Den store krigsledaren, parlamentariken, Nobel-pristagaren i litteratur, m.m Winston Churchill definierade demokrati som: "Nödvändigheten att då och då ge efter för andra människors åsikter."

Det yttersta beviset för demokrati är rösträtt och fria val. Det kan knappast undgå någon att det pågått en valrörelse i Sverige, stundtals under intensiva former. Tidningar och programtablåer är fullproppade av "utfrågningar" - alltså politikerna ska svara på medborgarnas frågor, eller deras företrädare, politiska kommentatörer och programledare. Utfrågandet slingrar sig partirepresentanterna vant igenom, mediatränade och stylade som de är. Ideologierna är döda.   Det mesta är siffror och tabeller. Allt går rundhänt att utlova! Bara att peta i en brasklapp i slutändan: Under förutsättning att ekonomin tillåter...

Lättare att kolla om partifolket höll vad som lovades senaste gången. Och jämföra med det s.k utfallet.

Eftersom Yours Truly, av lätt insedda skäl, inte har den överblicken i svensk politik, så är det till att bli vid sin läst och gräva där man står och kika på den mer närmre politiken,   d.v.s. kennelpolitiken,   vilken inte är småpotatis utan påverkar mer än en kvarts miljon människor inom SKK och dess medlemsorganisationer - och i förlängningen flertalet hundägare i vårt land.

  Det är ju val där också om precis ett år - Kennelfullmäktige, KF - så det gäller att läsa på. Däremellan är det diverse småval, alltså medlemsorganisationernas årsmöten. Hög tid att borsta upp kunskaperna och se vad verksamhetsplanerna gick ut på och vilka av dessa som gått i stå eller helt enkelt blivit något helt annat än vad som förutskickats. Och i förekommande fall ängsligt fråga sig: Varför då?   Det är en hel del, har det visat sig. Ska återkomma om detta.

  Det dunkla mer än 60 år gamla minnet visar Yours Truly med den första hunden i mitt liv. Fotot är troligtvis från sommaren 1947 och platsen är gräsmattan utanför Scouthemmet i Tranås, Småland som förestods och var hem för moster Greta och morbror Eric och deras västgötaspets Bess. De var barnlösa, Bess fick allas kärlek och var en fullvärdig familjemedlem.

Det var här någonstans som jag lärde mig att tycka om och måna om alla djur. Hundar och särskilt då västgötaspetsar är kloka och fina varelser.

Den här känslan har följt med mig hela livet.

Bess var grå med snövitt skjortbröst och stubbsvans och av rejäl storlek, säkert närmare 40 cm som var dåvarande standards maxhöjd. Senare ändrades mankhöjden till 33 cm.

På ett annat kort från samma tillfälle är salig mor Lisa med och Bess gör en av sina "konster" - sitta blickstilla på bakbenen och balansera en sockerbit på nosen. På ett tecken gjorde hon ett blixtsnabbt kast med huvudet och fångade upp läckerbissen.

Min hand känner fortfarande hur fin pälsen var att smeka. Jag minns hur gott Bessan luktade och hur klok och snäll hon alltid var.

Den som vill lära känna mer om västgötaspetsens innersta väsen uppmanas att studera Larssons http://ymer.bloggagratis.se/

Njut av alla fina bilder och underfundiga texter om härliga, roliga små kompisar.

Alla borde ha en västgötaspets!