På http://hem.passagen.se/skogsbygden/ Hänt i veckan/ 30 augusti - står mycket tänkvärda saker - igen! Det är generöst och inte helt vanligt att framgångsrika uppfödare delar med sig av sin kunskap.

Angående den aktuella ögonlysningen av västgötaspets.
Yours Truly får känningar av flashbacks. Ety, jag har varit med förr...
Så här var det; på 70-talet levde vi i Den Bästa Av Världar. Vi - dvs jag och ett flertal entusiaster, ägde, importerade och födde upp en underbar hundras som kallas tibetansk spaniel. Det är en liten orientalisk tempelhund som räddades till eftervärlden genom en handfull hundar, som kom till väst på slingriga vägar. Rasen befanns vara mycket ursprunglig och sund, väldigt charmig, långlivad och seg. Inga rassjukdomar och med urhundens sunda instinkter i behåll. Vi födde upp, tävlade och slet i yrvaken fröjd. Det var en härlig tid! Roligt att vara pionjär! När så på 80-talet de första rapporterna kom om ögonförändringar slog vi ifrån oss med kraft. Inte kunde vår genomsunda lilla tempelhund ha någon läskig sjukdom som obönhörligt leder till blindhet? Chock, förnekelse, sedan långsam insikt. Allra mest slogs det ifrån från rasens "hemland" dvs England. Det var bara vi hysteriska tibbeuppfödare i Sverige som hittade på detta för att göra oss märkvärdiga. Dessutom förstörde vi den engelska exporten med vårt dillande... Till att börja med diagnostiserades ögonförändringar som retinopati. Så småningom blev det obönhörligt klart; det var PRA och ingen annat. Detta var inte kul. Särskilt inte för Yours Truly som lyckades föda upp den första PRA-hunden och dessutom var avelsråd... Många stora kennlar lade ner uppfödningen, bl.a jag själv. Andra, som var av segare virke, byggde upp sin stam igen efter friska linjer. Efter mycket stönsamhet fick rasen ett hälsoprogram, innebärande att man måste lysa avelsdjuren varje år. Föräldrar och syskon till PRA-fall tas ur aveln (registreringsfödbud). Inga valpar registreras i SKK utan att föräldrarna har friska papper. Nu har tibetansk spaniel kommit till rätta med PRA, endast något enstaka fall upptäcks årligen. Det här har kostat och kostar på.
Känner igen hela processen i det som pågår inom vgs. Det går att dra paralleller mellan TS och vgs. Raser som rekonstrueras ur en mycket liten population. Sunda urhundar som snabbt blev populära. Ett antal decennier när allt är frid och fröjd. Och så de första rapporterna om ögonförändringar, av naturliga skäl i länder med mindre antal hundar i aveln än moderlandet. Hundarna blir på så vis snabbare släkt med varandra och processen går fortare. I moderlandet är man tämligen ovillig att ta sig an problematiken, åtminstone till att börja med. En av PR-ideérna bakom vgs är ju just deras friskhet och sundhet. Problemet med de förändring som upptäckts hos vgs är att ögonexperterna är lite frågande om vad det hela rör sig om; är det något som är naturligt för just den rasen? En alldeles egen variant av PRA som bara vgs har?
Vi får avvakta vad den aktuella undersökningen givit för resultat. Det kanske vore en god idé att lysa vissa äldre hundar, inte för att hitta fel, men för att kunna veta var man står. Det är inte stor mening (i det här stadiet) att ögonlysa mycket unga hundar, som sällan har förändringar. Dessa dyker upp i mer mogen ålder, vilket är en av de läskiga sakerna med t.ex PRA. Hunden har ju då kunnat få ett antal valpar. För egen del har jag beställt tid för ögonlysning av Ada, som ju är stamtik till alla vgs födda hos oss. Hon är visserligen lyst u.a för länge sedan, men man vet ju aldrig... Det var innan ögonresultat för vgs blev centralt registrerade. Ada skulle ha varit med på Albano, men med två valpkullar i huset och ingen hundvakt så var jag tvungen att lämna sent återbud. Turligt nog var Minnas båda föräldrar lysta u.a det var rena flaxen, Minnas pappa var dagishund hos en tibbeuppfödare och togs med på ögonlysning av detta skäl.
Under tiden - alltså med experterna analyserar resulten och grubblar på förslag till åtgärder - får man anta att rekommendationerna från SKK:s Specialklubbskonferens 1990 på Hundskolan i Sollefteå står sig: använd hundar som är så obesläktade med varandra som möjligt. Av en ren tillfällighet och å arbetets vägnar, råkade jag närvara vid den konferensen. Den förändrade mitt uppfödarliv och tänkande. Här satt rader av skickliga uppfödare, Hamilton-plakettörer och andra och fick höra av SKK:s genetiker och avelskonsulter, Sundgren, Hedhammar, m.fl., att allt vad man dittills trott och hållit sig till vara rena hundförstörelsen. Släktskapsavel ger defekter i förskräckande omfattning... Uppskakad lyssnade jag och insåg att det som sades var sant. Jag hade hållit på med uppfödning mer en 20 år och ibland både sett (och fått) tragiska exempel på just detta. När jag började med schäfer på 60-talet var linjeavel det finaste som fanns. Kennlarna annonserade stolt aktuell valpkull linjeavlad på xx 3-3, 4, 5 eller liknande, avelskombinationer som får dagens genetiker att rysa. Talespersonen HS tjänstehundar fick frågan om HS kriterier för aveln: att hundarna inte är släkt...