Ulvus Troy, 3 veckor, grå med kort stubbsvans. Minst i kullen men absolut inte liten, välskapt och fin.

Ulvus Barnaby, 3 veckor, kort stubbsvans, mörkt grå med varma färger, vit bröstfläck och vita Musse Pigg-handskar på framtassarna. Tillsammans med Tim Fox störst i kullen, bröderna klättrar skickligt ur lådan och beger sig på egna upptäcksfärder.

Ulvus Jack Frost, cremevit med vit nosstrimma, stubbsvans. Mycket mysig och pigg.

Ulvus Tim Fox 3 veckor, vit med lång svans. Mycket kraftig och framåt, först med att svinga sig ur lådan. Vilken atlet!

Det här är Ulvus Nancy Drew, en kraftig ljusgrå tik med lång svans.

Alla små valpar mår bra, växer och frodas. Igår upptäckte igår attMinnas juver var sprängfyllda. Hm... När såg jag henne mata valparna sist? Grubbel, spioneri, forskning. Aha, de små söta nallebjörnarna hade fått sylvassa tänder, dito klor. Med lite mild övertalning och uppmuntran fömåddes den sargade modern att uppsöka sina små (det gör hon så klart, städar kvickt efter dem, äter upp deras kvarlämnade mat och hoppar sedan därifrån utom räckhåll). Nå, nu fick Minna stå var och valpar tuttade. Snart var de mätta och belåtna och juvren hade återtagit sin normala sladdrighet. Fulltankat!Nu börjar den trevliga tiden med många förfrågningar på bebbarna. Hittills har det bara varit sympatiska spekulanter och väl genomtänkta planerade hundköp. Det blir många och långa telefonsamtal, mail och bilder skickas och jag försöker lista ut att rätt valp kommer till rätt husse/matte. Spännande och roligt! Av västgötevalparna är 3 tingade (t.o.m. handpenning är betald), samt ytterligare 1 eventuellt 2 seriösa på vänt. Likaså har de små tibbarna en rad förhoppningsfulla blivande mattar/hussar. Där är 2 valpar definitvt tingade, en svart kille och en svart tjej.Det roliga är att nästan alla som ska ha valp har haft respektive ras tidigare, hundarna har blivit gamla och varit kära familjemedlemmar. Det låter betryggande.Mina västgötaspetsar går till folk som vill ha en familjehund, får aldrig förfrågan från andra uppfödare. När det gäller tibetansk spaniel är förhållandet det omvända.Har min egen teori om orsakssammanhanget, men den behåller jag tillsvidare för mig själv. Ingen vgs-tik har lämnat valpar hos en annan uppfödare, trots att det är en utmärkt tiklinje med god nedärvning och fina moderegenskaper. Däremot används ett par hanhundar härifrån av andra uppfödare med utmärkt resultat, så det kan inte vara något fel på stammen? Huvudsaken är att de små valparna får goda, permanenta hem. Men visst vore det roligt med lite samarbete?

På http://hem.passagen.se/skogsbygden/ Hänt i veckan/ 30 augusti - står mycket tänkvärda saker - igen! Det är generöst och inte helt vanligt att framgångsrika uppfödare delar med sig av sin kunskap.

Angående den aktuella ögonlysningen av västgötaspets.
Yours Truly får känningar av flashbacks. Ety, jag har varit med förr...
Så här var det; på 70-talet levde vi i Den Bästa Av Världar. Vi - dvs jag och ett flertal entusiaster, ägde, importerade och födde upp en underbar hundras som kallas tibetansk spaniel. Det är en liten orientalisk tempelhund som räddades till eftervärlden genom en handfull hundar, som kom till väst på slingriga vägar. Rasen befanns vara mycket ursprunglig och sund, väldigt charmig, långlivad och seg. Inga rassjukdomar och med urhundens sunda instinkter i behåll. Vi födde upp, tävlade och slet i yrvaken fröjd. Det var en härlig tid! Roligt att vara pionjär! När så på 80-talet de första rapporterna kom om ögonförändringar slog vi ifrån oss med kraft. Inte kunde vår genomsunda lilla tempelhund ha någon läskig sjukdom som obönhörligt leder till blindhet? Chock, förnekelse, sedan långsam insikt. Allra mest slogs det ifrån från rasens "hemland" dvs England. Det var bara vi hysteriska tibbeuppfödare i Sverige som hittade på detta för att göra oss märkvärdiga. Dessutom förstörde vi den engelska exporten med vårt dillande... Till att börja med diagnostiserades ögonförändringar som retinopati. Så småningom blev det obönhörligt klart; det var PRA och ingen annat. Detta var inte kul. Särskilt inte för Yours Truly som lyckades föda upp den första PRA-hunden och dessutom var avelsråd... Många stora kennlar lade ner uppfödningen, bl.a jag själv. Andra, som var av segare virke, byggde upp sin stam igen efter friska linjer. Efter mycket stönsamhet fick rasen ett hälsoprogram, innebärande att man måste lysa avelsdjuren varje år. Föräldrar och syskon till PRA-fall tas ur aveln (registreringsfödbud). Inga valpar registreras i SKK utan att föräldrarna har friska papper. Nu har tibetansk spaniel kommit till rätta med PRA, endast något enstaka fall upptäcks årligen. Det här har kostat och kostar på.
Känner igen hela processen i det som pågår inom vgs. Det går att dra paralleller mellan TS och vgs. Raser som rekonstrueras ur en mycket liten population. Sunda urhundar som snabbt blev populära. Ett antal decennier när allt är frid och fröjd. Och så de första rapporterna om ögonförändringar, av naturliga skäl i länder med mindre antal hundar i aveln än moderlandet. Hundarna blir på så vis snabbare släkt med varandra och processen går fortare. I moderlandet är man tämligen ovillig att ta sig an problematiken, åtminstone till att börja med. En av PR-ideérna bakom vgs är ju just deras friskhet och sundhet. Problemet med de förändring som upptäckts hos vgs är att ögonexperterna är lite frågande om vad det hela rör sig om; är det något som är naturligt för just den rasen? En alldeles egen variant av PRA som bara vgs har?
Vi får avvakta vad den aktuella undersökningen givit för resultat. Det kanske vore en god idé att lysa vissa äldre hundar, inte för att hitta fel, men för att kunna veta var man står. Det är inte stor mening (i det här stadiet) att ögonlysa mycket unga hundar, som sällan har förändringar. Dessa dyker upp i mer mogen ålder, vilket är en av de läskiga sakerna med t.ex PRA. Hunden har ju då kunnat få ett antal valpar. För egen del har jag beställt tid för ögonlysning av Ada, som ju är stamtik till alla vgs födda hos oss. Hon är visserligen lyst u.a för länge sedan, men man vet ju aldrig... Det var innan ögonresultat för vgs blev centralt registrerade. Ada skulle ha varit med på Albano, men med två valpkullar i huset och ingen hundvakt så var jag tvungen att lämna sent återbud. Turligt nog var Minnas båda föräldrar lysta u.a det var rena flaxen, Minnas pappa var dagishund hos en tibbeuppfödare och togs med på ögonlysning av detta skäl.
Under tiden - alltså med experterna analyserar resulten och grubblar på förslag till åtgärder - får man anta att rekommendationerna från SKK:s Specialklubbskonferens 1990 på Hundskolan i Sollefteå står sig: använd hundar som är så obesläktade med varandra som möjligt. Av en ren tillfällighet och å arbetets vägnar, råkade jag närvara vid den konferensen. Den förändrade mitt uppfödarliv och tänkande. Här satt rader av skickliga uppfödare, Hamilton-plakettörer och andra och fick höra av SKK:s genetiker och avelskonsulter, Sundgren, Hedhammar, m.fl., att allt vad man dittills trott och hållit sig till vara rena hundförstörelsen. Släktskapsavel ger defekter i förskräckande omfattning... Uppskakad lyssnade jag och insåg att det som sades var sant. Jag hade hållit på med uppfödning mer en 20 år och ibland både sett (och fått) tragiska exempel på just detta. När jag började med schäfer på 60-talet var linjeavel det finaste som fanns. Kennlarna annonserade stolt aktuell valpkull linjeavlad på xx 3-3, 4, 5 eller liknande, avelskombinationer som får dagens genetiker att rysa. Talespersonen HS tjänstehundar fick frågan om HS kriterier för aveln: att hundarna inte är släkt...