De senaste veckorna har varit en tid - eller rättare ett tillstånd - som jag kommer att minnas i hela mitt liv. En tid av den mest oförfalskade lycka! Dels det vanliga välbefinnandeskapande; arbete utfört, fakturor ivägskickade, djurmat och annat anförskaffat, uppryckning av hemmet... Men också en tid av febril brådska, det gäller målningen av farstu och kök, måste bli klar före den stora dagen! Det går ju inte att måla (i fiskhöjd) med smått runt fötterna. Här har nämligen väntats tillökning, ja inte jag förstås och inte heller någon av våra djur. Det är inget föl (de är ju naturligtvis inte inomhus), inte en kattunge (skulle bra gärna vilja ha en persian). Saken är den att nu finns en liten nyinköpt valp här. Yes! Inte en skotte (som tänkt var), inte heller en collie (har lekt med tanken), utan en liten...surprise! (spännande fortsättning i nästa nummer).

I helgen håller den stora organisationen SBK kongress. Vi får se hur det går. Det känns lite konstigt att inte närvara - Yours Truly har varit med som skrivande reporter på nästan alla kongresser sedan 1990. Det har varit intressant, ibland stormigt men aldrig likgiltigt. Just nu genomlever den stora organisationen sin värsta kris, eller kanske man kan säga att förlidet år inte varit brukshundklubbens stoltaste stund. Ekonomi i nekros, fallande medlemssiffor, vikande bruksprov och registreringssiffror, trassel med försvarsmedel, toppnamn disciplinnämndsanmälda, schäferhundklubben vill lämna skutan.... listan på tråkigheter har varit lång. En kvalificerad gissning är, att SBK reagerar som man alltid gjort vid iråkat blåsväder, sluter leden och kör på som vanligt. Från SKK:s sida är klargjort - på direkt förfrågan - att man aldrig kommer att tillåta att dess största medlemsorganisation går under. En nyhet kan dock noteras. På SBK:s hemsida lades nyssens ut efterlysning om förslag till valberedningen. Så vitt jag förstår har man aldrig tidigare gjort detta dagarna före kongressen.

When I first came to London I was only sixteen
With a fiver in my pocket and my ole dancing bag
I went down to the dilly to check out the scene
And I soon ended up on the old main drag

There the he-males and the she-males paraded in style
And the old man with the money would flash you a smile
In the dark of an alley you'd work for a fiver
For a swift one off the wrist down on the old main drag

In the cold winter nights the old town it was chill
But there were boys in the cafes who'd give you cheap pills
If you didn't have the money you'd cajole or you'd beg
There was always lots of tuinol on the old main drag

One evening as I was lying down by Leicester Square
I was picked up by the coppers and kicked in the balls
Between the metal doors at Vine Street I was beaten and mauled
And they ruined my good looks for the old main drag

In the tube station the old ones who were on the way out
Would dribble and vomit and grovel and shout
And the coppers would come along and push them about
And I wished I could escape from the old main drag

And now I'm lying here I've had too much booze
I've been shat on and spat on and raped and abused
I know that I am dying and I wish I could beg
For some money to take me from the old main drag

By Shane MacGowan (1985)

... kan vara roligt att förmedla och underhållande att läsa om. Delad glädje etc... Detta förutsätter naturligtvis att det finns fog för skrytet samt någon slags balans i det hela. Det är ju som bekant sällan en enda människas eller avelshunds förtjänst att ett resultat blir riktigt lyckat... Äras den som äras bör! Men ibland slår det hejdlösa skrytet tillbaka... Jag satt och kika på en hemsida vars innehavare har en mycket fin och framsgångsrik hund som jag beundrar. Kunde inte undgå resten av kennelägarens omåttliga självskryt och blev faktiskt lite ledsen. Aldrig ett enda tack till ägarna som visat kennelns uppfödda hundar till deras framgångar, ej heller nämns den skickliga handler som åkte land och rike runt så att kennelns stjärna skulle kunna få sina titlar och meriter. Det är faktiskt så man storknar... Och när championbarnen började trilla in hos tikägare som använt finhunden; inte ett enda knäpp om deras bidrag eller ens namn. Det verkar som aveln skett genom kloning! Valparna har ju faktiskt en mamma också, samt en uppfödare som tänkt ut kombinationen, sett till att de mest lovande kommit i rätta händer, matchat och sparrat. Alla dessa behöver ju inte vara med, utrymmet är ofta begränsat. Men någon lite cred hade varit klädsamt. Inte bara JAG JAG JAG....Talk about Kill Joy! Och aldrig ens ett tack till uppfödaren till finhunden som var första hund till kenneln. Make till brist på generositet har man sällan skådat... Trist! Ja, vi har förvisso fenomenet även här i de närmre environgerna... inga namn efter mig, men det här tar priset! I numerärt små raser behöver man samarbeta och inte minst få möjlighet att dela även framgångarna. 

foto: Bitte Sjö Svensson

...Ibland får jag frågor från bekymrade valp/hundägare om matvägran eller allmän petighet med maten. Yours Truly svara då att detta är ett för mig okänt begrepp - alla mina valpar/hundar äter med strålande aptit! Detta torde sammanhänga med att den bästa sparringen vid matskålen är ett gäng sugna kompisar... Till och med lilla valpen Gerda, som enligt uppfödare, i likhet med sin mamma och senare också halvsyster, var försiktig med mat och åt väldigt långsamt, blev matfrisk och käkade som en grävskopa efter någon vecka här. Och så har det förblivit. Aldrig några problem med aptit och hull. När man föder upp dvärghundar brukar det vara svårt att få valpar, ibland även vuxna, att äta tillräckligt av de kommersiella färdigfodren. Man ska ju inte ge några tillsatser, men vad gör man... Det får bli lite köttfärs på det uppblötta fodret så slinker det mesta ner. Självklart kan en längre tids allmän petighet bli till ett verkligt bekymmer... I sådana fall brukar jag ta till den hammarlundska aptitsoppan på majsmjöl. I England upptäckte jag att många av de äldre uppfödarna gjorde custard till sina valpar. Custard är en slags redning med ägg. Så min variant är majsredning - smör, maizenamjöl, hälften vatten (buljong) hälften mjölk, en rå äggula tillsättes när redningen är klar. Mums! Fungerar alltid.

Idag är det födelsedag för vårt yngsta lilla barn! Ingrid med hundarna Uno och Viggo var igår hos oss på heldagsbesök. Vi passade på att fira Ingrid lite i förskott med middag, tårta m.m Hurra för Ingrid! Hoppas du får en riktigt fin födelsedag, önskar mamma och pappa.