Tänkte pigga upp mig mellan varven av arbete och slit genom att spela videon med Thin Lizzy som blåste liv i den gamla irländska klassikern Whiskey in the Jar. Tanken var den att återkalla the glory days, inte minst den gången när Yours Truly satt i flera timmar med bandets urgulliga trummis Brian Downey och han pratade hela tiden och bara med mig! (Phil Lynott var tyvärr död då).

  När Felix var hos oss och målade visade han mormor hur man skulle få fram videoinspelningar i datorn. Jag hittade Thin Lizzy alright och Whiskey in the Jar också men inte blev det något ljud oavsett vilka knappar jag tryckte på. Värdelöst!

Obs uppdaterat http://slutstycket.blogg.se/ (läsare har uppmärksamma på att länken inte funkar, men det går bra att gå in på Gunnars blogg bland länkar till höger)

Visst kan man fnissa åt höjdarna som gör bort sig "mellan skål och vägg" -   men egentligen är det bara för bedrövligt. Varför ska man ha stadgar och regler när det bara gäller vissa - alltså de nyttiga idioterna, dvs "vanliga medlemmar"? Nomenklaturan har skaffa sig gräddfil och sätter sig över det som inte passar för stunden.

Igår, när jag öppnade bloggplatsen, då dök det upp en rad med kommentarer - ja, inte på min blogg utan slumpade kommentarer. Det hela visade sig handla om mig - eller rättare sagt ett par vita valpar - ej godkänd färg - som jag råkade få för ett par år sedan. Jag klickade nyfiket vidare, för det här var något som jag sånär glömt bort. Hamnade på en blogg där man ondsint spydde galla. Det var 42 kommentarer till inlägget - fyrtiotvå!

Diskussionen - eller vad man kan kalla det - fördes 2007. Det är alltså samma tjat och ältande som nu, fast nu handlar det om vita tecken, uppväckt och ströendes salt i såren då rasens i särklass största stjärna och främsta PR-flicka råkar vara utrustad med sådana - alltså vita tecken.

Det hela stämde till svartsyn. Har vi inte kommit längre än så här?

I ett tidigare inlägg under veckan i den här bloggen uppmärksammades de krokiga ryggar som dykt upp på senare år - det handlar om svaga ryggar, markant överbyggda hundar med underställda ben och fallande kors, hundar som ser helt vanskapeliga ut. Hur RÖR sig sådana hundar? Sådant begriper alla kunniga hundmänniskor. Finns det några kvar? De som kan se ett degenerationsfenomen och uppfatta en varningsklocka.

Men det verkar inte vara någon som ser - eller bryr sig.

  För att visa vad som menas  har jag som motvikt lånat en bild från Skogsbygdens hemsida av Ch Skogsbygdens Nora Supernova - se här:

Rak plan rygg med kraftig muskulatur, fria lediga vägvinnande rörelser.

Och så håller man på och tjafsar om lite vit päls eller någon saknad tand!

Det här problemet - eller ska vi säga tillstånd hellre än problem - finns naturligtvis i fler raser... Nej jag tänker inte nämna några exempel - då blir det väl stegel och hjul och jag uppskattar min husfrid.

Men de raser som jag särskilt tänker på ha alla det gemensamt att de utsätts för prov och tester - i de bästa av avsikter naturligtvis. Men resultatet blir dessvärre att det råddar till det för uppfödarna, för många hänsyn hit och dit, för mycket vägval och bortval. Slutprodukten blir varken friskare eller bättre jakt-/brukshundar och naturligtvis inte lyckat exteriört. Kvar står en hel här av medelmåttor. 

När Yours Truly blev till den hundmänniska som jag är, då hade en sådan här debatt varit otänkbar - och är det fortfarande i den kynologiska världen utanför Sverige.

På den tiden - kära unga generation - då stod uppfödaren i centrum. Skickliga uppfödare lyfte sin ras till hög nivå och respekterades för sina kunskaper.

Idag är hundavel reducerad till produktion av valpar där försäljning är det viktiga och detta genom förmenta sakpåståenden. Allt som kan mätas, räknas och vägas tas med, utan att man besvärar sig med att titta på hunden - alltså den slutliga produkten.

Framgångsrik hundavel kräver tålamod och en långsamhet som inte längre accepteras i vårt samhälle. Nej, det är bara att gå en kurs och invaggas i föreställningen att man kan det här. Pang, pang - en etta på utställning, godkänt HD-resultat, genomfört MH - så kan man intala sig att här står ett prima avelsdjur. Sen är det bara att sätta igång. Helst ska det bli en stor kull så att det hela går ihop sig...

Kvar blir tämligen enkla individer - the mass of mediocrity! 

Det är rena tyranniet. Medelmåttorna regerar! Det kynologiska ledarskapet har abdikerat och är överlämnat rasansvaret till ras/specialklubbar. Där förvaltas det naturligtvis på ett alldeles utmärkt sätt - här och där. Men i raser som domineras av folk "med fyra år i rasen" leder det obönhörligt till tjafs och stridigheter och en nedåtgående spiral.

Kvalitén går åt fanders! Folk kan inte se på sina hundar! Och hur skulle de kunna det när man aldrig haft en riktigt fin hund framför ögonen!

Istället har det egna jaget hamnat i centrum och hundsportens fokus har flyttat från hunden och rasen till pausprogram och aktiviteter. Bisak har blivit huvudsak och kvar står vi med lång näsa och undrar var alla hopplösa individet kommer ifrån - det gäller såväl människor som hundar.