SOM ETT ÖDEHUS

Ditt öga är tomt som ett ödehus,
det tör bo någon där likväl:
Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus
ibland. - Kan det vara din själ?

  (Nils Ferlin 1957)

  Har tappat ansiktet... måhända nyttigt för ett uppblåst ego? Men i alla fall...

Måste skriva av mig! Så här var det:

Vi - dvs Yours Truly och en nära anförvant + en uppsättning hundar var på utflykt i västerled i viktigt syfte, dvs trimning.

Allt gick bra... så här långt; trevlig samvaro, hundarna uppförde sig perfekt, under förfarna händer framtrollades standardenliga linjer och ett stiligt skägg, solen sken... det hela avrundades med himmelskt te och hembakt (Ingrids bidrag) i underskön trädgård. Vi berömde de vackra omgivningarna, den stilfulla serveringen samt varandras hundar. Vi var en komplett uppsättning människor i den bästa av världar...

Denna sköna (själv)bild gick i kras då det befanns att ingen av oss besökare hade medfört tillräckligt med pengar! Hur kunde detta ske?

Genom att vända ut och in på medhavda handväskor skrapade vi försumliga ihop en summa som åtminstone närmade sig den överenskomna betalningen. Ja, ingenting är ju gratis...

Med skammens rodnad brännande på ovana kindben anträddes hemfärden. Vi ältade vems FEL det var (bådas) och hur pinlig situationen är (det kunde vi gott ha). Detta sorgliga ämne var snart uttröskat från ömse håll. Det var ovanligt tyst i bilen. Ruelse! 

Nu uppdagades ett mer akut problem; skulle vi komma hem? Inom kort började bensinmätarens varningslampa lysa hotfullt. Ett snabbt överslag gav vid handen att soppan - i bästa fall - skulle räcka till Norrtälje... Och sen? Gick ej att ringa husfadern för assistans - omkoppling på hemtelefon, kära far hade stängt av sin mobil...

Yours Truly körde så ekonomiskt som möjligt, räknade kilometrar och drog ifrån decilitrar...

Och om vi kom så långt som till första bensinmacken, skulle det då gå att betala? Mor trodde sig ha övertrakasserat samtliga checkahäften... Ingrid hade inget kort (på sig)...

Hur kan då två vuxna och normalt förståndiga människor sätta sig i sådan situation? (Här vill det kritiska Överjaget har ett ord med i laget):

Tänker ni bara på era nöjen och på prydlig presentation - ren och passande outfit, välkammade hundar?

Det uppenbara svaret är: Ja.

Vad har ni då att andraga för Edert försvar?

Lisbeth: Har jobbat som en galning hela sommaren. Det är inte mitt fel att jag inte fått betalt... Folk är på semester...

Ingrid: Jag tyckte att jag hade tillräckligt med pengar med...

Snick-snack!

Låtom oss nu granska Edra argument:

-Ni är två slarvmajor som i vanlig (o)ordning förlitar er på att er goda tur, ett vackert leende (Ingrid), livserfarenhet (Yours Truly), situationskänsla och allmän fiffighet städse ska hjälpa er ur iråkat blåsväder!

-Ni äro såsom Liljorna på marken, bla-bla...

Lisbeth & Ingrid (lite tyst):

-Nä, så är det inte...

Hur gick det då?

Forden haltade nerför backen till Statoilmacken i Norrtälje och utandades sin (sista) suck. Jag ilade in - där fanns en pengaaoutomat - sista kortet provades...

Pga situationens allvar - Ingrid med sina hundar skulle få gå hem de sista kilometrarna - Yours Truly måste övernatta i bilen - så tryckte jag lite fel på knapparna. Apparaten spottade ut kortet, jag vände mig bort för att gå... Då rasslade helvetesmaskinen till och ut hoppar en hel underbar femhundring.

Heureka - den vise Arkimedes jublande utrop var mitt! Hosianna i höjden! Den allsmäktige har sett till sin tjänarinnas ringhet. Den goda turen svek ej. Vet ej hur det gick till - trolleri? En högre makt...

För det finns en slutrad i bibeltexten om liljorna på marken:

...och likväl föder deras himmelske Fader dem! 

Man lever ett spännande liv.