Fotot av Carl-Gunnar Stafberg med sina yorkshirerterriervinnare i Göteborg 2008 från kennel Debonaire's hemsida ägare Bernice Undén

  Ett av mina trevligaste minne från förra året är från Terrierklubbens utställning. På ett alldeles särskilt sätt verkar hundsportens vagga ha stått i terriergruppens raser, det känns en särskild nerv och sportmanship bland just terrierfolk.

Nå, under mina vandringar runt ringarna ser jag en känd hundsportprofil, nämligen Carl-Gunnar Stafberg, och då inte i ringens mitt vilket man kanske kan förvänta sig. C-G är ju en av våra kända och uppskattade allrounders. Nej, C-G  full av spänning och engagemang, på huk över en av sina Bombax borderterriers, väntande på sin entré i ringen som tävlande! 

Det slog mig att inte alla domare (längre?) är aktiva som uppfödare/utställare... Nej, förvånande nog ses en (växande?) skara hunddomare inte ens har hund...

Nu kan det förvisso vara så att yrkesliv och en agenda fullspäckad med domareuppdrag kanske är svår att kombinera, speciellt för en ensamstående person. 

Men nog känns det som tiden på "verkstadsgolvet" blir alltmer avlägsen för många domare och de tjusigare sidorna av domarlivet får allt större betydelse. Den tristare delen, rasbedömningen, är något som ska raskas av; den allsmäktige i ringens mitt är redan i tankarna på väg in i finalringen (först) och en trevlig domarmiddag (sedan) och angenämt socialt umgänge med kollegor och likställda.

Det här kanske låter orättvist mot vår hårt arbetande domarkår. Här antyds på intet vis att Yours Truly tror att de inte kan "kan hund", för det kan de i allra flesta fall. Flertalet domare har ju en gedigen bakgrund som uppfödare och/eller aktiva tävlande. Men visst är det lättare att känna förtroende för den som är "en av oss", som ända in i skinnet har förståelse för hur det verkligen hade varit -"wie es eigentlich gewesen" och till och med hur det verkligen är. Inte bara att presentera slutresultatet av uppfödarmödorna, utan vägen dit. Som vet hur det är att stiga upp i ottan och ta hand om ett gäng hungriga valpar, göra rent och planera skötsel och veterinärbesök. Att våndas över sjuka djur och felslagna förhoppningar, att ta de ekonomiska smällar som kommer. Detta är lätt att glömma och sakna förståelse för, för den som inte längre är en av oss.

PS Ovanförmälda borde gälla även för beslutsfattarna i kennelklubbens högsta höjd... Betryggande nog är C-G Stafberg SKK:s 1:e vice ordförande. Hurra!

... var vi i lördags! Då fyllde Jocke år, grattis! och passade på att bjuda hem släkt och vänner. Vi hämtade min kära syster Inger vid busstationen - vad roligt att ses! - och körde till familjen Hellgren i Svanberga. Jockes otaliga släktingar myllrade in och vi kunde sätta oss till ett väldukat bord. Astrid hade bullat upp med mängder av välsmakande rätter. Det var så trevligt och välordnat, tack så mycket!

Det enda tråkiga var att svärmor Clary, som utan tvivel lagt sin hand vid bufféns finare finesser, fick lämna walk-over och dra sig tillbaka pga ryggont. Hoppas på snar bättring, Clary!

Något bildbevis finns inte, så stämningen får bäst beskrivas med foto från det nyligen timade bröllopet!